Swedish / Nisse, 1 december

imagesCAUMDZ4K

“Jag är ingen stubb-gubbe! Sluta!”

Var kom den rösten ifrån? Jag skruvade på mig där jag satt i skogsgläntan för att klura ut vart rösten hörde hemma.

”Hallååååååå! Det gör oooooont! Flytta på dig!”

Jag ställde mig upp. Skorna sjönk ner i den mjuka mossan och lingonriset. Automatiskt var jag på väg att borsta bort fukt och bark bitar ifrån ändan från stubben jag suttit på – man får ju alltid med sig halva stubben när man reser sig upp – men byxorna var helt torra. Konstigt…

”Puuuuuhhh… dumma, dumma människa”, hörde jag med samma ton igen.

Helt säker på att rösten var bakom mig vände jag mig om.

Där stod en kort, grinig liten man och plirade mot mig med en ilsken blick.
”Ja, jag skulle nästan kunna säga som rumptrollen; ”varför gör ho på detta viset”, men varför göra det när man vet att man ändå inte får ett vettigt svar?”

I det ögonblicket förstod jag att jag av någon anledning hade suttit på denna lilla, starka varelse.

Han hade bruna vadmalsliknande byxor, en grå knytskjorta med rödvita snören i halsen. Ansiktet täcktes till större delen av ett grått, rufsigt skägg och precis ovanför ögonbrynen satt en grön luva lite på sniskan.
Ett krokigt finger hytte mot mig.
”Du ska vara glad att jag inte fick ryggskott! För då hade du fått bära mig hela vägen hem till härden!”

I hans ena hand hängde en flätad korg av näver, fylld till brädden med Karl Johan svampar, kantareller, röksvamp, fingersvamp och som kronan på verket kröndes den med tre otroligt vackra, glänsande, röda flugsvampar.

Jag reste tillbaka i minnet och kunde inte låta bli att släppa ut ett litet skamset fniss när jag insåg att stubben jag sett bredvid flugsvamparna runt 5 minuter tidigare, den stubben jag satte mig att vila på ett tag, det var han – böjd framåt för att plocka svamparna.

”Vad skrattar du åt lilla människa?”

Nu lät han inte lika arg längre.
Som om han hade läst mina tankar och sett bilden i mitt sinne av mitt misstag, förvandlades hans ögon från regntunga mörka moln till strålande, blå, pillimariska månstenar och ett leende spred sig över hans rynkiga ansikte.
”Vem är du?” frågade jag. ”Och förlåt så hemskt mycket att jag misstog dig för en stubbe”.
”Förlåtet”, sa han. ”Jag är Nisse”.

Cecilia Götherström, 1 december 2013

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s