Swedish / Med Nisse mot stjärnan, 6 december

Nisse

Vinden tog i. Fast det lät mer om den än vad man kände av den här under de täta granarna. Det visslade och slet i grantopparna och snön virvlade om oss som vildvittrors dans. Snart skulle det bli för djupt för Nisse i all nysnön…
Jag hade knappt tänkt klart den tanken förrän jag hörde ett brak följt av ett knastrande mellan de låga grenarna snett framför oss.

”Oh, ho, ho, ho”, skrockade Nisse. ”Bertil, käre Bertil! Han dyker alltid upp när man behöver honom som mest!”

Genom slöjan av yrande snö rörde sig något väldigt stort, rullande, runt-men-ändå-inte-runt, emot oss. Jag hörde stora tassar sjunka djupt och doften av kottar och tallbarr blandades med doften av….? Björn! Bertil var en björn!

Han stannade till, tittade mig rakt i ögonen någon sekund. Jag fick ta del av ett ofantligt djup, en vishet och även en busighet blandade med ett otroligt varmt välkomnande i hans sammets-svarta själa-portar.
Han sänkte huvudet och puffade på Nisse.
Nisse gav honom en riktig björnkram och klappade honom glatt på kinderna.

Minuter senare satt Nisse på Bertils rygg, skidor och näver-ryggsäck i famnen.

Hur Nisse fått plats med ett tiotal meter långt rep – flätat från hästhår som Gertrud alltid sparade när hon borstade Tjalles man och svans – i sin lilla rygga förundrade mig. Men nu åkte jag i alla fall med bakom Bertil, som hade fått en sele ihopknopad av Nisse knyt-konster , med repet i min ena hand och stavarna över min andra axel njutandes av den mjuka vinterkvällsluften.

Det hade slutat snöa och stormen lade sig sakta.
Långsamt blev det glesare mellan granarna och det sluttade mer eller mindre uppåför så smått hela vägen.

Där ovanför sken Polstjärnan i all sin prakt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag med blicken följde vägen till Stora Björn från Polstjärnans plats, skidandes här i Bertils kölvatten.

Cecilia Götherström, 6 december 2013

Advertisements