Swedish / Dags att ta sig vidare med Nisse, 15 december

Nisse

“Det är dags att åka hem och klä granarna”. Nisse satte sig resolut upp efter sin bakåtvolt och tog tag i kruset med morgonbrygd.

”Ja, mina kära, det är dags att återvända”. Stor-Mors silverglitter spred sig i hela utrymmet där vi satt och såg morgonstjärnan leda vägen för solen precis som en lots på väg in i Östersund. ”Önskedagen kan vi bäst tillbringa med nära och kära.”

”Men Stor-Mor”, sa jag. ”Alla här är ju nära och kära. Hur ska jag kunna välja mellan er och min familj?”

”Kära Stina”, sa Rudolf och Pe i kör. ”Vi är alltid förbundna med varandra genom de guld och silver trådar som väver vägen mellan våra hjärtan. Det är en bonad vackrare än den mest strålande stjärnhimmel.”

”Och du”, sa Bertil. ”Det bästa av allt är att på grund av bonaden så behöver vi aldrig välja. Det skulle vara alldeles för galet om det skulle behöva väljas mellan vem som är närast och kärast hela tiden. Då skulle man ju aldrig få något gjort alls, bara sitta och välja hela tiden. Hela världen är ju full av nära och kära väsen. Nej, jag är glad att jag kan björnkrama hela världen.”

”Nu förstår jag verkligen varför Nisse kallar dig ”käraste, älskade Bertil”!” Jag björnkramade Bertil tillbaka och borrade in hela mitt ansikte i hans mjuka päls.

Pe stod och väntade vid våra skidor och näverryggsäckar.
Men, vart hade Nisse tagit vägen?

”Kolla vad jag hittade!” Nisse kom dragandes på metervis med rött band, brett, sidenband.

”Har du länsat Lucia lagret?” frågade Bertil.

”Nej, det finns säkert tillräckligt kvar för de kommande tusen åren”, svarade Nisse samtidigt som han lade ner skidorna på marken. ”Jag tog bara 22 meter”.
Han trädde ryggsäckarnas axel remmar över bindningarna och började sedan vira sidenbanden fram och tillbaka mellan de två ryggorna.

”Wow, en släde!” Jag började nästan hoppa upp och ner och slå kullerbyttor innan jag kom på mig själv med tanken att jag verkade börja bli en nisse jag med. Men varför inte? Så jag hoppade upp och ner och halkade runt i en ”nästan-kullerbytta”.

”Ja”, sa Nisse. ”Det är ju nerför hela vägen i stort sett. Varför göra det jobbigt för sig när man kan göra det lätt?”

Advertisements