Swedish / Den Sista Gåvan, med Nisse, 20 december 2013

Gran

Vi gled nästan ljudlöst fram genom det mjuka täcket av snökristaller.
Jag hörde skidtagen, Nisses lite snabbare än mina, vargarnas tassar och andedräkt.

Det var tyst men vi kommunicerade ändå – vi andades samma luft, doftade samma språk. Vi var en och samma tanke. Bonaden mellan våra hjärtan broderades och vävdes ut. Det som börjat hos Stor-Mor spred sig ändlöst och självklart.

En lite kulle dök upp framför oss.
”Det blir till att staka extra för att ta sig upp”, tänkte jag.
Men nej, två av vargtottarna puttade på mina skidor och den tredje puffade Nisse i baken tills vi nått upp på krönet.

Framför oss öppnade sig ett fält mellan granarna, som världens största jätte-glänta.
I bakgrunden, mot bergstopparna, var solen på väg ned och aftonstjärnan sjöng sin strof.
Glans spreds över skymningen och en vit slöja täckte den tidiga kvällshimlen.
Jätte-gläntan var kantad, omringad av de största tallar och de längsta granar jag någonsin varit med om. Jag kände hur gamla och visa de var.

Wilhelm och Kajsa flyttade sig lite och placerade sig så att jag satt mellan Wilhelms stora varg-fram-tassar med benen dinglande över krönet och Nisse vilade på skidorna bredvid Kajsa, som satt sig ner.

Den vita slöjan kom närmare.
Det var som om den hade en lång svans som svepte över den allt klarare stjärnhimlen.

”Mamma, mamma! Kolla,kolla, kolla!” Vargtotten som hette Vi hoppade upp och ned.

”Sssccchhh, min lille lintott. Känn efter istället för att använda ord”, viskade Kajsa och sände kärleksstrålar ur sina gula varg-ögon till sin son.

Lille Vi satte sig hos sina två bröder i hålet i snön de grävt lite längre ner ,framför oss. Sex par klarblå ögon blev allt större när de beskådade skådespelet.

Där ute, mitt i jätte-gläntan, låg stora gråstenar spridda som om en jätte hade spelat puttekula . Ur dalen mellan de två bergstopparna kom en flock med säkert 1000 vita och grå vargar. Magisk musik plingade och strålade ur den vita slöjan. Tre stora vargar klev upp på gråstenarna och började yla de mest underbara toner jag någonsin hört.

”Ooo, heeeelga natt…” – de andra 997 vargarna stämde in.

Guldglitter svepte ner ur slöjan som nu var jättenära och hängde över gråstenarna.

Stor-Mor! Slöjan var ingen slöja, det var Stor-Mor med hennes mjuka långa drak-svans!

Silvertrådar spreds från Stor-Mor, från alla tusen vargarna. Jag kände något varmt i bröstet , så tittade ned och såg silvetrådar spridas från mitt eget hjärtecentrum mot vargarnas, mot Stor-Mors trådar.
Det kom strålar och glittrande trådar ur skogsbrynet, hela vägen runt jätte-gläntan.
Jag såg Bertil med sina glänsande själaportar bland hundratals mer brunbjörnar, Pe och Ragnar tillsammans med både fjäll och skogsrävar, ekorrar, domherrar, koltrasterna, Algot med Wilma, tvillingarna och alla skogens älgar, järvar, ugglor, renar, myskoxar, örnar….
Ur skogsbrynet klev, flög, hoppade, stigade oc h lufsade otaliga mer Konungar och Drottningar från Riket.
Silvertrådarna blandades med guld, lyste upp hela jätte-gläntan med mer strålande än ordet självt kan beskriva.

”Titta”, viskade Wilhelm och pekade in i mängden av skir och överväldigande glans med sin ena tass.

Det var en bonad!

Det vackraste mönstret formades till rytmen av tonerna från vargsången. Det var sol, måne, skapelse, födelse, död, glädje, sorg, årstider och årtusenden i ett. I mitten av bonaden fanns en cirkel formad av tacksamhet och en krona av sammanflätade grenar svävade ovanför.

”Önskekronan”, viskade Nisse. ”För Önskedagen”.

Jag väntade, tyst, på fortsättningen som jag kände var på väg.

”På önskedagen delar vi våran tacksamhet för allt vi har och allt vi delar med varandra, tacksamheten för bonaden som förbinder oss och förgyller våra liv, för våra tre vise män. Vi önskar från våra hjärtan att alla silver-trådar är starka, att alla guldtrådar är hela, att ingen känner sig ensam.
När vi är där, som de Konungar och Drottningar vi alla är, mitt i Tacksamheten – då är den Sista Gåvan vår.
Det är det som är den Sista Gåvan.
Den liksom ger sig själv!”

Nisse kliade sig under luvan. Jag lyfte upp min korta hjärtevän och gav honom en riktig björnkram.

”God Önsketid” skaldade Bertil ur björnskogen.

Cecilia Götherström, 20 december 2013

Advertisements