Kringlans Kalender / Vidderna, 11 december

Meru

Meru vände nosen åt nordväst.

Visst hade han kunna orientera sig via stjärnorna denna klara kvällning, men om man inte väckte upp de äkta orienterings sinnena direkt i människan skulle det mycket väl kunna ställa till med hinder i vägen längre fram.

Han rynkade på nosen så att läppen drogs upp över framtänderna lite, vispade uppåt ännu mer med nosen så att människan skulle förstå vad han menade.

Elsa följde honom med blicken, kände hur härligt fast hon stod i den jord som fanns under snön och härmande Meru. Hon krullade upp näsborrarna som om hon var på väg att nysa. Blottade tänderna lite grann. Det tog några forsök innan hon förstod att det var att hon skulle göra just detta samtidigt som hon vred näsan upp i vädret i samma riktning som gråpäls-varelsen mitt emot henne.

“Herregu, här står jag och snifffar och blottar tänderna med en varg ute i någon skog mitt i december”, hann hon tänka innan hon märkte att hon faktiskt fångat en doft.

En doft som väckte något inom henne – något djupt, uråldrigt, vilt och främmande samtidigt som det var mjukt, brett och ett igenkännande. Ett igenkännande från väldigt, väldigt länge sedan.

Bakom doften av hög vinter luft, av kyla, av tallbarr, av torkad mossa, av lätt minusgradig snö och av övergivna myrstackar – där, i fjärran, en liten vift av vidderna, av flocken. Av Den Vita…

Cecilia Götherström, 11 december 2014

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s