Isdrottningens Tidsålder / Del 8 / Broar

IMG_7321

Arthur rörde sig som om han alltid färdats på is. De vita hovarna mötandes det lena , frostiga lagret som täckte sjön i en stadig harmoni.

Förr så hade det varit en vanesak för hästar att färdas på det frusna vattnet.

För inte alltför länge sedan drogs det slädar över isen av Arthur´s släkte, på väg till julottor, marknader, mys-middagar nästsocknes med facklor i hand, med mat och dryck nedbäddat mellan ren och fårfällar.

När Kasha var liten hade hon varit med om en av de sista is-färdarna i åksläde. De senaste 30 åren hade varken denhär eller de andra tusen insjöarna sett någon is.
Förrän nu.

Kasha såg ut över sjön.

Just nu var de precis på mitten, just där som vattnet var som djupast, där isen var som tunnast.

Renarna hade spridit ut sig åt all sidor för att inte virvla upp alltför mycket silkeslen snö i mular och munnar, för att spåren de lämnade på så sätt kunde fyllas raskt igen med ett nytt lager av glitter-slöjor. Som om de aldrig hade varit där.

Det var tyst.
Det var mäktigt.

Det var nästan kusligt.
Om en halv natt skulle de vara framme på Bores strand.

Kasha hade ständig kontakt med varje led-ren från klanerna, kände deras hjärtan, deras sinnesstämning, deras puls-takt.

Hon tittade upp mot bergen bakom Bores skog, de höga långt där norrut.
Hur långt hade Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet tagit sig nu?

Ett brakande.

Allt stannade.

Sjuttiotusen renar stod stilla. Ljudlösa.

Var det isen? Bröt den?

“Nej”, viskade Kasha, “isen är lika stark som mig, som oss, som vi alla mitt i dethär. Den kommer aldrig att brista så länge vi vet vem vi är.”

Det brakade igen.

Som om träd föll, som om stora stammar knäcktes i stormen.

Men det fanns ingen storm. Inte just nu.

Stilla. Det var stilla.
Tyst.

Kasha tittade, kände efter, åt alla håll.

Stjärnklart.
Is.

Älven!

Vid älvens mynning ut i sjön hade träden fallit under sommarens stormar, vält ner i älven och dragits med vattenmassorna från fjället ner till utflödet. Nu, i istäckets obarmhärtiga framfart, frös de fast samtidigt som älven fortsatte forsa under ytskiktet. Det gjorde att stammarna rullade runt, frös fast, puttades loss, rullade runt igen, frös fast igen. Tids nog skulle hela älven vara frusen och trädstammarna få vila.

Där borta, lite till väster om älvens mynning, rörde det sig bland stenbumlingar och timmerstockar.

Små lyktor, små facklor, på väg över de fastfrusna träden.

Troll, vättar och knytt kunde äntligen ta sig över isbron som formats när dessa björk, tall och gran söner och döttrar frös över.

Även de hade varit strandade på andra sidan alltför länge.

Cecilia Götherström, 8 december 2015

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s