Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015

Advertisements

Leave a Reply

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s