Isdrottningens Tidsålder / Dag 14 / Gnistan

IMG_6315

Alla frön växer i mörkret. All näring, all kännedom om hur de ska växa, utvecklas, från kärnan ut i “världen” – allt börjar i mörkret. I mörkret föds Livs-gnistan och i mörkret kan den vårdas, hitta tillbaka till sitt ursprung när den vandrat vilse.

Det spelar ingen roll hur stort ljuset är på utsidan som skiner in genom rutorna om ljuset på insidan ej fått den föda, den vård som det kräver. Då kan ljuset på insidan inte känna igen sin egen glans i ljuset på utsidan och blir istället bara bländad, rädd.

Rädsla kväver ljust på insidan.

Allt blev som en ond cirkel. Husen blev större och varmare. Familjen som bodde i dem mindre till antalet, trots värmen blev det kyligare och kyligare.

Avståndet blev större.

Till eldhärden i hjärtat, likväl till eldhärden hos grannen, hos mor & far föräldrar, till eldhärden i skogen – den där man delade bröd och kokkaffe med domherrar, talgoxar, kråkor, trastar, ett och annat rådjur, en och annan berguv och de människor som skidade eller skrinnade längs med samma spår.

Tillfället för Isdrottningens Tidsålder var egentligen övermoget.

Skulle det gå att få folk ur husen? Ur rädslan ? Ur den vintersömn som inte närde utan kuvade?

Bore var övertygad om att det var möjligt. Han hade inte tagit sig igenom tre isitider för att bli en gammal butter tomte på loftet.
De som bar på Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet visste att det var möjligt.

Alla väsen som anlänt över isbroar, med Lucia, och de som fortfarande var på väg förstod inte ens konceptet av ordet “tvivlan”, så de fortsatte med sitt i väntan på att människan snart skulle tända sin eldhärdar och sätta ut gröten igen. Inte bara en helg i december längre, utan en hel livstid.

Tallar och furor bugade sig i vinden, viskandes meddellandet “vi ger oss till de eld-härdar där allt är Helt igen. Till Stilla Natt, Hel-iga natt i dess verkliga mening. De eld-härdar som tänds i år” som en lågmäld sång i ottan.

Cecilia Götherström, 14 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 13 / Ljusdrottningen

det_stralar_en_stjarna_s

Det strålade en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon stod medans natten gick tunga fjät runt gård och stuva.

Världen var inlindad i en kokong av vitt som täckte den glasklara isytan. Vedstubbar hade huggits i mängder kvällen innan, sprakade nu i brasor inuti hus och stugor många.

Doften av kaffe, av saffran, av kanel spred sig över snölagret. Nerifrån vägen hördes en korus av röster när fågelsång blandandes med stämmor av toner ur de djupaste och klaraste noter som någonsin delat plats.

Ljuset bars av henne.
Ljusets Drottning.
Isdrottningens kära syster.

Hon skred över vägen.

Varg-klaner, rävar, tärnor, stjärn-alver, trollkarlar, nissar och ugglor i en brokig skara runt om henne. Vättar bar släpet från hennes lysande skrud ovan snötäcket. Det vita älgparets tvillingar från förra hösten lufsade längst bak i tåget.

Kasha och Bore stod precis utanför stalldörrarna. Lyktorna väntade ute i snön. Isvinden yrde. Djupa drivor hade formats av det vita sedan gårdagens snöstorm.

“Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia…”

Tonerna vävdes ihop från alla språk i ett.

Varje år, i årtusenden, runt denhär tiden, hade människan gått mot det inre. Tillbringat tid med att lyssna på sin själ, på träden, med att yla med vargarna, rulla runt och stoja med rävarna, sträcka på sig och klättra med lodjuren, ställa frågor till ugglorna, släppt in vintergatan i hjärtat.

Och just på denhär dagen, just då, den trettonde dagen i den mest magiska månaden, då kom den mest spröda stjärna vandrandes över horisonten. En stjärna strålande i guld och röda kristaller. Ljusets Drottning. Lucia.

När hon vandrade över himlavalvet, när Ljusets Drottning spred sig från berget, genom dimman, in i skogen, visade sig för människan – då kom Ljuset.

En liten gnista tändes i hjärtat, i ögonen. En låga som när den närdes av kontakten med allt som är spreds, växte, expanderade för att till slut plötsligt förbrinna som ett väldigt tomtebloss.

Mitt i vintern, mitt i mörkret, mitt i den välsignade vilan, där – bara där – fann man Glädjen.

Cecilia Götherström, 13 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 11 / Snön faller

IMG_5993

Det vita älgparet hade stannat.
De stod helt orörliga mitt ute på den tillfrusna tjärnen.

Vargarna hade redan hunnit in bland silvergranarna på andra sidan . Något fick dem att stanna, att vända sig om. Dendär känslan att man bara måste titta åt ett visst håll som är så igenkännelig kom över dem ur det stora intet.

Där stod de då, älgtjuren och älgkon.

Han med praktig vinterkrona, hon med en majestät som bara består hos Skogens Konuga-gemål.
Båda höll huvudena högt, deras andedräkt bildandes små moln som sökte sig ur näsborrarna.

Han vände sitt kronbeklädda huvud upp mot bergen, tittade tillbaka mot de vidder och höjder de precis lagt bakom sig. En snöflinga nådde hans mule, en annan landade i hans ena öga och blandade sig med en tårflod som nu hela den besynnerliga flocken kände i hjärtat.

Samtidigt som snöflingorna tätnade föll Varga och “hennes” skara in i ett vemod av varga-yl – det vackraste, tyngsta, mest skira och samtidigt starkaste , mest vördnasfulla ylande som någosin skapats ur varga-strupar på denna sidan historien.

Han hade fallit.

StorUlven hade fallit.
Den vita, allesomfattande, visaste, vassaste och mest närvarande kraft som någonsin existerat hade glidit ur tiden. Nu.

Hela skogen, hela bergskedjan, hela den midvintertyngda atmosfären förnamm det. En närvaro som inte kunde beskrivas med ord flöt från denhär tiden, över gränsen till snöslöjornas guldstad, för att fylla det vackraste som fanns med sin närvaro.

Hans uppgift här var klar.

Varje varg-klan hade hans fotspår i sina hjärtan, varje andetag var fullt av stoff från hans mystik, från hans vetande . Varje nyfödd vargkull badade i vävnaden av hans lekfullhet.

Tack vare honom visste denhär världen att rättvisa, kärlek, respekt och vördnad är en och samma sak, är innebörden av ovillkorlig kärlek.

StorUlvens silverfyllda själ dansade över vinternattens stjärnklara himmel, långsamt försvinnande in i det djupblå, huvudet nyfiket högt, svansen vinkandes farväl.
Han gick.

Cecilia Götherström, 11 december 2015, till äran av Hank de Ciukci.

Isdrottningens Tidsålder / Del 10 / Formidabelt

IMG_5989

De stod och betraktade den nedgående solen ovan isen.

Bore stod med staven i hand som om den var en käpp, lutad lite lätt på ena foten eftersom den andra var aningen ledbruten efter allt rundklivande mellan stenarna vid ismynnigen i väntan på Isdrottningens och renarnas återkomst.

Det kändes konstigt att kalla henne Kasha när han såg närma sig, ridandes på Arthur den Vite med ren-klanerna omkring henne, där över den frusna sjön. Kronan av kristaller vilandes på den ena sadelväskan, hennes rustning glänsandes i alla snökristallers toner, manteln över axlarna gnistrandes som om själva Vintergatan vävts in, det sirliga svärdet och hjälmen som kronan på verket.

Isdrottningen.

Men hon var Kasha.
De blå ögonen log fortfarande och händerna flög runt som om de hade ett eget liv när hon berättade om resan hitintills. Om vattenfall, vågbrytare, dalar, skogar, knallar och fjällar – alla frusna. Om småfolk och storfolk de sett och mött på vägen. Om ljus tända i små hus på avstånd.

De hade färdats när det var mörkt mestadels för att inte skrämma upp människosläktet med all rörelse och glam.
Kalhygget bak Bores hus, på ryggsidan av det första draperiet av tusenåriga tallar, hade fyllts av ren-klanarna. Där fanns tillräckligt med frodande föda under snö-täcket som Bore lite i smyg – i skymundan från Bertil, Bosse, Gerda och Anders – hade låtit smälta precis lagom. Härliga lavar, torkade lingon, underbar mossa och lite extra “Bore-bonus” fanns i mångfald för de sjuttiotusen renarna.

Tänk när barnen i trakten skulle ut på sin årliga Lucia skolutflykt tidigt på Lucia morgonen , hur överraskade de skulle bli när Lusse-bussen svängde in på skogsvägen förbi kalhygget.

“Inte ett spår på isen”, skrockade Bore och kliade sig förnöjt i skägget. “Formidabelt!”

“Ja”, sa Kasha. “Helt kajko egentligen vad lite människan lägger märke till när hon inte förväntar sig det. Ingen har sett oss, ingen har hört oss. Men det kan i alla fall inte ha undgått folk att de kan åka skridskor överallt i alla fall! Sjuttiotusen renar och en Isdrottning på en stor vit häst undgår uppmärksamheten, men glädjen av att kunna spänna på sig riktiga vinter-skodon den har vaknat till liv . Formidabelt!”

Cecilia Götherström, 10 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 8 / Broar

IMG_7321

Arthur rörde sig som om han alltid färdats på is. De vita hovarna mötandes det lena , frostiga lagret som täckte sjön i en stadig harmoni.

Förr så hade det varit en vanesak för hästar att färdas på det frusna vattnet.

För inte alltför länge sedan drogs det slädar över isen av Arthur´s släkte, på väg till julottor, marknader, mys-middagar nästsocknes med facklor i hand, med mat och dryck nedbäddat mellan ren och fårfällar.

När Kasha var liten hade hon varit med om en av de sista is-färdarna i åksläde. De senaste 30 åren hade varken denhär eller de andra tusen insjöarna sett någon is.
Förrän nu.

Kasha såg ut över sjön.

Just nu var de precis på mitten, just där som vattnet var som djupast, där isen var som tunnast.

Renarna hade spridit ut sig åt all sidor för att inte virvla upp alltför mycket silkeslen snö i mular och munnar, för att spåren de lämnade på så sätt kunde fyllas raskt igen med ett nytt lager av glitter-slöjor. Som om de aldrig hade varit där.

Det var tyst.
Det var mäktigt.

Det var nästan kusligt.
Om en halv natt skulle de vara framme på Bores strand.

Kasha hade ständig kontakt med varje led-ren från klanerna, kände deras hjärtan, deras sinnesstämning, deras puls-takt.

Hon tittade upp mot bergen bakom Bores skog, de höga långt där norrut.
Hur långt hade Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet tagit sig nu?

Ett brakande.

Allt stannade.

Sjuttiotusen renar stod stilla. Ljudlösa.

Var det isen? Bröt den?

“Nej”, viskade Kasha, “isen är lika stark som mig, som oss, som vi alla mitt i dethär. Den kommer aldrig att brista så länge vi vet vem vi är.”

Det brakade igen.

Som om träd föll, som om stora stammar knäcktes i stormen.

Men det fanns ingen storm. Inte just nu.

Stilla. Det var stilla.
Tyst.

Kasha tittade, kände efter, åt alla håll.

Stjärnklart.
Is.

Älven!

Vid älvens mynning ut i sjön hade träden fallit under sommarens stormar, vält ner i älven och dragits med vattenmassorna från fjället ner till utflödet. Nu, i istäckets obarmhärtiga framfart, frös de fast samtidigt som älven fortsatte forsa under ytskiktet. Det gjorde att stammarna rullade runt, frös fast, puttades loss, rullade runt igen, frös fast igen. Tids nog skulle hela älven vara frusen och trädstammarna få vila.

Där borta, lite till väster om älvens mynning, rörde det sig bland stenbumlingar och timmerstockar.

Små lyktor, små facklor, på väg över de fastfrusna träden.

Troll, vättar och knytt kunde äntligen ta sig över isbron som formats när dessa björk, tall och gran söner och döttrar frös över.

Även de hade varit strandade på andra sidan alltför länge.

Cecilia Götherström, 8 december 2015