Swedish / Nisse, Gertrud, Loke och Tindra, 21 december

Nisse

Nisse och jag stod vid krönet av “Uppförsbacken”. Där, rakt nedanför oss, låg Nisse-stugan där Gertrud just nu kokade julbrygd, där Loke och Tindra precis borstade snön av näbbstövlarna efter att ha varit ute i stallet och matat hästarna, julbocken, grisarna och sparvarna.

”Yohohoooo!” tjoade Nisse och skuttade över den lilla snövallen som bildats av vinden på krönet med skidorna. ”Sisten nere får mocka hos grisarna!”

Jag slängde mig framåt, nerför ”Uppförsbacken” för att hinna ikapp och köra om Nisse och hans vippande luva. Den sista metern var vi lika och vi landade båda två med dunder och brak vid ladugårdsväggen eftersom ingen av oss hade lärt sig hur man bromsade eller stoppade med längdskidorna.
Återigen kluckade och guppade skrattet i skogen. Nisse tog en näve glitter ur fickan och kastade upp det i den klara luften.

”Tack för denhär resan Nisse!” Jag kramade om min lilla gamla vän.

Dörren till Nisse-stugan var öppen. Gertrud stod i dörren med två krus julbrygd i vardera handen, Loke och Tindra med gröttallrikar i sina.

”Stina, kom med in och ät lite innan du skidar hem till härden din”, hörde jag Gertrud säga. ”Barnen och jag har redan ätit och nu är det dags att vänta på sista lasten till julbockarna som kommer med alverna och älvorna ikväll.”

”Jättetack och jättegärna underbara Gertrud”, sa jag och hukade mig för att ta mig in i Nisse-stugan och ta plats vid bordet, på golvet.

Doften av tallbarr, kryddnejlika, kanel, lingon, kardemumma, hjortron och plitteplott med en nypa silver magi fyllde rummet.
Det var som om jag satt mitt i hjärtebonaden med denna Nisse-familj.

Loke täljde på en trä-häst och Tindra trädde halsband av smultron infrusna i kåda vid den öppna spisen.

”Så, Stina”, sa Nisse, ”När du sitter hemma vid härden med de nära och kära på Önskedagen och hör tre små sprätt mot fönsterrutan då vet du att jag och Munster – julbocken vår – placerat askarna i eran säck på farstubron. För de andra närvarande är det kanske deras första, andra, tredje, tjugusjuttionde gåva. Du har den Sista Gåvan och nu är det din tur att dela med dem som kommer på din stig.”

”Men Nisse, det låter ju som ett avsked”. Jag kände hur det stockade sig i halsen.

”E du galen Stina?” brast han ut och i samma ögoblick tog Tindra och Loke vardera en av mina händer. ” Aldrig i livet! Har du en gång mött en Nisse och fått ta del av hela hans värld, då finns de i ditt liv för gott! Vi ses på torsdag igen!”

Advertisements

Swedish / Den Sista Gåvan, med Nisse, 20 december 2013

Gran

Vi gled nästan ljudlöst fram genom det mjuka täcket av snökristaller.
Jag hörde skidtagen, Nisses lite snabbare än mina, vargarnas tassar och andedräkt.

Det var tyst men vi kommunicerade ändå – vi andades samma luft, doftade samma språk. Vi var en och samma tanke. Bonaden mellan våra hjärtan broderades och vävdes ut. Det som börjat hos Stor-Mor spred sig ändlöst och självklart.

En lite kulle dök upp framför oss.
”Det blir till att staka extra för att ta sig upp”, tänkte jag.
Men nej, två av vargtottarna puttade på mina skidor och den tredje puffade Nisse i baken tills vi nått upp på krönet.

Framför oss öppnade sig ett fält mellan granarna, som världens största jätte-glänta.
I bakgrunden, mot bergstopparna, var solen på väg ned och aftonstjärnan sjöng sin strof.
Glans spreds över skymningen och en vit slöja täckte den tidiga kvällshimlen.
Jätte-gläntan var kantad, omringad av de största tallar och de längsta granar jag någonsin varit med om. Jag kände hur gamla och visa de var.

Wilhelm och Kajsa flyttade sig lite och placerade sig så att jag satt mellan Wilhelms stora varg-fram-tassar med benen dinglande över krönet och Nisse vilade på skidorna bredvid Kajsa, som satt sig ner.

Den vita slöjan kom närmare.
Det var som om den hade en lång svans som svepte över den allt klarare stjärnhimlen.

”Mamma, mamma! Kolla,kolla, kolla!” Vargtotten som hette Vi hoppade upp och ned.

”Sssccchhh, min lille lintott. Känn efter istället för att använda ord”, viskade Kajsa och sände kärleksstrålar ur sina gula varg-ögon till sin son.

Lille Vi satte sig hos sina två bröder i hålet i snön de grävt lite längre ner ,framför oss. Sex par klarblå ögon blev allt större när de beskådade skådespelet.

Där ute, mitt i jätte-gläntan, låg stora gråstenar spridda som om en jätte hade spelat puttekula . Ur dalen mellan de två bergstopparna kom en flock med säkert 1000 vita och grå vargar. Magisk musik plingade och strålade ur den vita slöjan. Tre stora vargar klev upp på gråstenarna och började yla de mest underbara toner jag någonsin hört.

”Ooo, heeeelga natt…” – de andra 997 vargarna stämde in.

Guldglitter svepte ner ur slöjan som nu var jättenära och hängde över gråstenarna.

Stor-Mor! Slöjan var ingen slöja, det var Stor-Mor med hennes mjuka långa drak-svans!

Silvertrådar spreds från Stor-Mor, från alla tusen vargarna. Jag kände något varmt i bröstet , så tittade ned och såg silvetrådar spridas från mitt eget hjärtecentrum mot vargarnas, mot Stor-Mors trådar.
Det kom strålar och glittrande trådar ur skogsbrynet, hela vägen runt jätte-gläntan.
Jag såg Bertil med sina glänsande själaportar bland hundratals mer brunbjörnar, Pe och Ragnar tillsammans med både fjäll och skogsrävar, ekorrar, domherrar, koltrasterna, Algot med Wilma, tvillingarna och alla skogens älgar, järvar, ugglor, renar, myskoxar, örnar….
Ur skogsbrynet klev, flög, hoppade, stigade oc h lufsade otaliga mer Konungar och Drottningar från Riket.
Silvertrådarna blandades med guld, lyste upp hela jätte-gläntan med mer strålande än ordet självt kan beskriva.

”Titta”, viskade Wilhelm och pekade in i mängden av skir och överväldigande glans med sin ena tass.

Det var en bonad!

Det vackraste mönstret formades till rytmen av tonerna från vargsången. Det var sol, måne, skapelse, födelse, död, glädje, sorg, årstider och årtusenden i ett. I mitten av bonaden fanns en cirkel formad av tacksamhet och en krona av sammanflätade grenar svävade ovanför.

”Önskekronan”, viskade Nisse. ”För Önskedagen”.

Jag väntade, tyst, på fortsättningen som jag kände var på väg.

”På önskedagen delar vi våran tacksamhet för allt vi har och allt vi delar med varandra, tacksamheten för bonaden som förbinder oss och förgyller våra liv, för våra tre vise män. Vi önskar från våra hjärtan att alla silver-trådar är starka, att alla guldtrådar är hela, att ingen känner sig ensam.
När vi är där, som de Konungar och Drottningar vi alla är, mitt i Tacksamheten – då är den Sista Gåvan vår.
Det är det som är den Sista Gåvan.
Den liksom ger sig själv!”

Nisse kliade sig under luvan. Jag lyfte upp min korta hjärtevän och gav honom en riktig björnkram.

”God Önsketid” skaldade Bertil ur björnskogen.

Cecilia Götherström, 20 december 2013

Swedish / Nästan, med Nisse, 19 december

Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.
”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.
”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.
De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.

Gran

Swedish/ Vidare, med Nisse, 18 december

Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet… Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen…” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”… människa”, sa han.

wolf

Swedish / “Nästan jul”, med Nisse, 17 december

Nisse

“Wooow”, viskade jag till Nisse. “Detta är ju rena sagolandet.”

”Jaaaa”, svarade Nisse. ”Fast det är ju ingen saga. Du är här nu. Med mig.”

Han tog ett stort kliv framåt, ur vårat ställe där under granen.
”Tjohooo! Tittut! Vi är här nu!” tjöt han, slog en kullerbytta och landade mitt i fotbolls matchen.

”Hej Nisse, hej Stina! Nu är julen nästan klar för allt det fina,” skaldade vättarna. Féerna ändrade riktning och flög åt vårat håll.

Sekunder senare hade jag en nystickad , vadmalsgrön, Nisseluva på hjässan, ett krus ”nästan-jul-brygd” i handen och baken placerad på en stubbe i centrum av skådespelet. Ja, det var en stubbe denna gången!

”Vad är dethär för ställe?” frågade jag Nisse som höll på att kamma julbocken.

Han tittade pillimariskt på mig och svarade ; ”Skogen,” vilket följdes av en vindunderlig skratt-kör när alla 140 nissar samstämde.

”Ååååhh, Nisse humor i 180”, suckade jag.

”Neeej, Nisse-humor i 140” kom det från Loke som satt lite längre bort och täljde små skrin.
Och så vrålskrattades det igen samtidigt som det slogs kullerbyttor och volter mellan träd, stubbar, grytor, bockar, vättar och andra nissar tills allihop kippade efter luft.

Tre änglar satt på en gren lite högre upp och fikade julmust med två féer.

”Det är här som vi finslipar de sista delarna av tacksamheten inför Önskedagen”, sa de ena ängeln, hon med röda flätor och en tappad framtand, lite lik Pippi Långstrump på något vis.
”Nissarna fixar lådorna och askarna, féerna väver omslags sjalarna av drömmarna som svävar i skymningen och vättarna håller takten medans vi änglar smyckar jul bockarna.”

Den mörkhåriga änglen med tallbarr och mullbär i håret tog vid;
”När önsketimman är slagen ger vi oss av ut i trupp för att leverera tacksamheten i dess kokong av drömmar till alla de där ute som väver magin in människovärlden.”

”Och vilka är det?” frågade jag.

”Det är barnen, och alla de som via sina tre vise män har hittat tillbaka till sina barnahjärtan igen”, sa den blonda, pyttelilla, ljusblå ängeln som nu svävade över sin kvist och slog på triangeln som hängde där med sitt stjärnbeprydda spö.

Jag log och tänkte på morfar.

Cecilia Götherström, 17 december 2013

Swedish / Utför, med Nisse, 16 december

Nisse

Den mjuka snön flög om öronen, gran och tall grenar ven förbi, glittret från Stor-Mor virvlade högt och lågt när vi rutschade ner för berget i ofantlig fart på Nisses släd-konstruktion. Det röda luciabandet var mjukt att sitta på , fast lite halt samtidigt.

”Håll i luvan!” tjoade Nisse och slank än hit och än dit med varje släng släden tog när den ändrade riktning.
Jag kände hur silver och guldtrådarna i hjärtats bonad hade kontakt med Bertil, Stor-Mor, Pe och Ragnar där uppe på sluttningen men ändå var jag lite vemodig.

I samma ögonblick som jag tänkt den tanken lade jag märke till en skir musik av försiktiga toner som kom ur skogen snett framför oss. Släden hade saktat ner eftersom marken blev plattare här.
Nu stod den still.

”Häääärligt”, viskade Nisse, satte pekfingret för näsan och munnen och himlade med ögonen åt mig att vara tyst.
Han pekade in mellan granarna.

Det var inte bara musik – det var massor med små, små ljus, överallt där inne. I snön, på marken, i granarna, till och med surrandes i luften.

Jag hörde trianglar, harpor, mjuka cymbaler, något som liknade fioler men var mycket lättare och finare på något sätt – ”finoler” berättade Nisse senare att de hette – och en väldigt försynt pling-orgel någonstans i bakgrunden.

Vi tassade närmare – eller snarare, Nisse tassade och jag kröp.

Där, i gläntan, mellan granar, furor, björkar och tallar befann sig säkert minst hundrafyrtio nissar. Stora, små, gamla, unga. De sjöng, de trallade, de täljde på ved och träd bitar, några spelade med en glittrande fotboll som var förvånatsvärt lik den julgranskula som min bror Tobias saknat de senaste 3 jularna.

Runt omkring var en orkester av vättar med trumpeter, cymbaler, trummor, maracas och röda äpplen som de trollade fram en otrolig rytm ur.

Luften var full av små glittrande féer och änglar som flög omkring med ljus, harpor och silverstänk samtidigt som de busade och sjöng om vartannat.
Tre änglar hade fullt upp med att sno luvor av de fotbollsspelande nissarna och byta ut de mot luvorna i det andra laget så att ingen mer visste vilket lag de själva spelade i, eftersom det bestämdes av färgen på luvorna.
Féerna kryddade grytorna som nisse-morarna kokade i , samtidigt som de dekorerade pepparkakorna med olika färgers glitterglasyr.

Det var helt magiskt helt enkelt!

Fast, vad hade inte varit magiskt hittills?

Cecilia Götherström, 16 december 2013

Swedish / Dags att ta sig vidare med Nisse, 15 december

Nisse

“Det är dags att åka hem och klä granarna”. Nisse satte sig resolut upp efter sin bakåtvolt och tog tag i kruset med morgonbrygd.

”Ja, mina kära, det är dags att återvända”. Stor-Mors silverglitter spred sig i hela utrymmet där vi satt och såg morgonstjärnan leda vägen för solen precis som en lots på väg in i Östersund. ”Önskedagen kan vi bäst tillbringa med nära och kära.”

”Men Stor-Mor”, sa jag. ”Alla här är ju nära och kära. Hur ska jag kunna välja mellan er och min familj?”

”Kära Stina”, sa Rudolf och Pe i kör. ”Vi är alltid förbundna med varandra genom de guld och silver trådar som väver vägen mellan våra hjärtan. Det är en bonad vackrare än den mest strålande stjärnhimmel.”

”Och du”, sa Bertil. ”Det bästa av allt är att på grund av bonaden så behöver vi aldrig välja. Det skulle vara alldeles för galet om det skulle behöva väljas mellan vem som är närast och kärast hela tiden. Då skulle man ju aldrig få något gjort alls, bara sitta och välja hela tiden. Hela världen är ju full av nära och kära väsen. Nej, jag är glad att jag kan björnkrama hela världen.”

”Nu förstår jag verkligen varför Nisse kallar dig ”käraste, älskade Bertil”!” Jag björnkramade Bertil tillbaka och borrade in hela mitt ansikte i hans mjuka päls.

Pe stod och väntade vid våra skidor och näverryggsäckar.
Men, vart hade Nisse tagit vägen?

”Kolla vad jag hittade!” Nisse kom dragandes på metervis med rött band, brett, sidenband.

”Har du länsat Lucia lagret?” frågade Bertil.

”Nej, det finns säkert tillräckligt kvar för de kommande tusen åren”, svarade Nisse samtidigt som han lade ner skidorna på marken. ”Jag tog bara 22 meter”.
Han trädde ryggsäckarnas axel remmar över bindningarna och började sedan vira sidenbanden fram och tillbaka mellan de två ryggorna.

”Wow, en släde!” Jag började nästan hoppa upp och ner och slå kullerbyttor innan jag kom på mig själv med tanken att jag verkade börja bli en nisse jag med. Men varför inte? Så jag hoppade upp och ner och halkade runt i en ”nästan-kullerbytta”.

”Ja”, sa Nisse. ”Det är ju nerför hela vägen i stort sett. Varför göra det jobbigt för sig när man kan göra det lätt?”