Kringlans Kalender / Vidderna, 11 december

Meru

Meru vände nosen åt nordväst.

Visst hade han kunna orientera sig via stjärnorna denna klara kvällning, men om man inte väckte upp de äkta orienterings sinnena direkt i människan skulle det mycket väl kunna ställa till med hinder i vägen längre fram.

Han rynkade på nosen så att läppen drogs upp över framtänderna lite, vispade uppåt ännu mer med nosen så att människan skulle förstå vad han menade.

Elsa följde honom med blicken, kände hur härligt fast hon stod i den jord som fanns under snön och härmande Meru. Hon krullade upp näsborrarna som om hon var på väg att nysa. Blottade tänderna lite grann. Det tog några forsök innan hon förstod att det var att hon skulle göra just detta samtidigt som hon vred näsan upp i vädret i samma riktning som gråpäls-varelsen mitt emot henne.

“Herregu, här står jag och snifffar och blottar tänderna med en varg ute i någon skog mitt i december”, hann hon tänka innan hon märkte att hon faktiskt fångat en doft.

En doft som väckte något inom henne – något djupt, uråldrigt, vilt och främmande samtidigt som det var mjukt, brett och ett igenkännande. Ett igenkännande från väldigt, väldigt länge sedan.

Bakom doften av hög vinter luft, av kyla, av tallbarr, av torkad mossa, av lätt minusgradig snö och av övergivna myrstackar – där, i fjärran, en liten vift av vidderna, av flocken. Av Den Vita…

Cecilia Götherström, 11 december 2014

Kringlans Kalender / Dag 10, Sång

Meru

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.
Av någon anledning tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.
Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?
Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.

Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014

Kringlans Kalender / 11 , 6 december 2014

11

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014

Kringlans Kalender / Dags , 5 december 2014

Meru

Det var dags att röra på sig.

Vinden hade börjat virvla mellan tall och fura. Flocken vände nosarna mot den. Tog in dofterna. Vinden som både serverade och förde bort dofter. Det var finlir om gällde för att kunna känna igen och bedöma hur många svängar vilken doft hade tagit med vilka sorts vindar för att kunna urskilja vad det verkligen betydde.

Nu var tid det att vända sig bort från de varma, sövande vindarna nere i dalen och ge sig av mot de höga, klara, nypande nordanvindarna där skogsgränsen mötte top-vidderna.

Där uppe.

Där allt fortfarande var vilt, ärligt och tydligt. Där vinden levde..Där man kunde höra bergen tala och granarna viska om den vishet som låg dold i det djupa nätverket av uråldriga rötter helt öppet. Där.
Där man var i linje med polstjärnan, sjöng med månen. Där man visste.

Den Vita vände blicken mot skogs stigen. Den som markerade vägen uppåt.
Ett trettiotal varga-ögon riktades mot henne i ett igenkännande och vandringen påbörjades i en symbios där var och en rörde sig på sitt sätt.

Längst bak var ett par gula, starka ögon som stod still.

Den Vita mötte blicken i dessa hemma-hamnar, syknroniserade sin förståelse med denna kraft, denna så bångstyriga och samtidigt visa källa av ren och skär pur natur. Hennes son visste i samma bråkdel av en sekund det hennes eget hjärta redan visste. Det var dags.

Hon vred blicken mot bergen och sedan tillbaka mot Meru.
Meru, så innerligt grå och evinnerligt vetande.

“Gå och hitta människan, älskade”.

Han vände sig om. Med skridande, svävande steg försvann han in i skogstäcket på andra sidan.

Han var på väg.

De var på väg.

Cecilia Götherström, 5 december 2014

Kringlans Kalender / Ljus, 4 december 2014

Kringla

Elsa satt i ljuset av mormors halmstrå-vävda julstjärna på soffan i vardagsrummet, med händerna flätade om den stora tjocka Starbucks muggen som Monica, hennes syster, tagit med från sitt senaste utomlandsbesök. Monica brukade alltid skämta om att enbart ett badkar var stort nog att passa för Elsa’s morgon kaffe, och var mer än nöjd när hon hittade det närmaste hon kunde tänka sig ett “kaffe-badkar” till sin storasyster på flygplatsen i Chicago.

Härifrån kunde Elsa se hur gryningsljuset spred sig över hela köksgolvet för att allt eftersom våga sig in över tröskeln och vidare in i vardagsrummet. När de allt längre och skira strålarna nådde golvet framför den mossgröna IKEA-soffan från förra årets jul-rea, lät on fötterna glida ur tofflorna.

Försiktigt placerade hon alla tio tårna på golvet, lät dem möta guldstrålarna från morgonljuset där på parketten. Hon spred och vickade på tårna, och det kändes som om hon tog in mera ljus.

Var det inte lustigt hur, genom att “bara” vicka på tårna, hon kände sig som om hon var barn igen? Som om allt var möjligt.

Minnen av bara fötter i sommargräs, på kala klipphällar, i hemmastickade, kliande morgon-tofflor på julmorgnar när man förväntansfullt smög sig ner för trappan för att kola hur mycket klockan var , om julen börjat ännu , svepte över henne.

En värme spreds i kroppen inifrån denna kyliga december morgon.

Minuter senare stod hon klar vid hållplatsen utanför det blåmålade HSB – huset, väntandes på spårvagnen. Ettan, som hon alltid tog till Gamla Kyrkans hållplats för att där byta till Sjuan som tog henne enda fram till jobbet, kom bortom kröken vid tobaksaffären med sitt inkännande ringade. Så mycket vackrare den signalen måste ha låtit vid det tidagare sekelskiftet när spårvagnarna var utrustade med riktiga klockor…

Idag var en annorlunda dag.

Idag klev hon av vid Gamla Kyrkan och stannade till. Gick in i kyrkan, njöt av den unkna kyrkdoften i vapenhuset, av hur den tunga innerdörrens handtag gnisslade och knarret när den massiva trädörren öppnades.

Doften av granbarr och stearin slog emot henne. På var sida om altaret där framme stolserade två granar, högre än taket i hennes trapphus var de, klädda i ljus och glitter. De levande ljusen på altaret var röda, och det första var tänt.
Förmiddagens solstrålar kastade skuggor genom de målade fönstren på väggar och golv.

Elsa tände ett ljus för mormor. Ett ljus för morfar. För kusin Kalle som gått bort i en bilolycka när hon var fem år. För Greta, grannfrun som lärt henne cykla när hon fick sin första cykel och mamma hade brutit foten.

Hon tog ett femte ljus, stannade till, kände värme välla upp inom sig, log för sig själv.

“Detta ljuset”, hörde hon sig själv säga högt och tydligt med en slags vördnad hon aldrig tidigare kunnat uttrycka. “Detta ljuset är för Modern. Moder Jord. Moder Natur. Moder Mod och Moder Kärlek.

Lågan spred sig mellan alla andra guldfärgade lågor.

Elsa tog ett steg tillbaka och bara var där i ljusskenet.

Hon var varm.

Cecilia Götherström, 4 december 2014

Kringlans Kalender / Elsa, 2 december 2014

adventsljusstake

Kalla fötter.

Hon kände sig frusen när hon lät fötterna glida över sängkanten och ner på golvet där tårna sökte efter de stickade laddarna som mormor en gång packat in i detdär mörkblå pappret som bara hon använde till julklappar varje år.

Tiden stod stilla ett tag medans Elsa satt där på sängkanten, med halvtrasiga tofflor på, samma gamla rutiga pyjamasbyxor som alla syskonen fått julen -97, håret i ett virrvarr och inlindad det stora duntäcket.

Duntäcket som hon fått av tjejkompisarna dendär iskalla vintern.
Den vintern när mormor gick bort och Elsa tillbringade varje helg vid hennes sida i den gamla timmerstugan vid skogsranden. Stugan som varit ett hem åt flera generationer Tomassons sedan tidigt 1600-tal, vilket var precis hur varje jul-tal av morfar inletts sedan tidernas begynnelse fram tills vintern innan mormor gick bort.

Och där satt hon nu. Elsa. På sängkanten. Redo att hasa sig upp och sätta igång kaffebryggaren, ta en kopp ur diskstället och fylla upp till brädden med denna svarta, sotiga, bittra brygd som alltid intogs med morgongröten för att sedan ta spårvagnen in till jobbet.

Precis som dagen innan, veckan innan, månaden innan.

Adventsljusstaken kastade ett något lite väl magiskt ljus för en vanlig tisdag på golvet och väggarna. Medans hon satt där kom Elsa på sig själv med att tänka på att det kändes som om hon saknade en bit av sin själ. Som om hon faktiskt hade tappat bort en bit av sin själ. Och ingen liten bit heller.
Var det möjligt?
Kunde man verkligen tappa bort en del av något som varken kan mätas eller vägas?
Och om det var så att det var möjligt, hur hittade man den igen?
Kunde man hitta den igen eller var den förlorad för alltid?
Det var ju inte så att man någonsin hört talas om ett ställe vid namnet “Hittegods för borttappade själar”…

Hon suckade djupt, tog tag i sängkanten med båda händerna för att putta sig upp.

Där ute glänste dagens första solstrålar på hustaken och föll in på köksgolvet där de smalt ihop med adventsljusstakens ljusmönster i en guld och silver liknande väv.

Gryningen var här.

Världen började vakna.

Cecilia Götherström, 2 december 2014

Kringlans Kalender / Gryning , 1 december 2014

1795805_742512645827567_4960941910241640645_o

Hon sjöng in gryningen.
Varje morgon på samma sätt, men ändå på sitt sätt.

Gryningens glittrande små strålar kittlade hustaken, bergstopparna, de frusna åkrarna, havets brusande yta, asfalten på gatorna, snön på skogsstigarna. Först lite i taget och sedan mer och mer intensivt.

Kittlandet gick över i en varm, mjuk energi som spreds liksom smältande lava guld över hennes ryggrad, hennes hud, hennes tassar. Rakt ner i jorden, upp till nosen, ut till den yttersta spetsen av svansen där den spreds vidare ut i luften. Virvlandes nära marken några sekunder för att sedan fylla hela utrymmet mellan himmel och jord i spiralformer, i fjärilsformer, i snökristallsformer.

Sången började gurgla djupt nere i hjärtat kändes det som. Fast nej, egentligen började den i tassarna, i tramdynorna. Nej, den började ännu djupare ner – nere i jorderns inre där lava guldet kokade sedan tidernas begynnelse.

Allt det tunga blåste bort, korn för korn, när sången vaknade.
Långsamt, försiktigt först – för att avslutas med svepande tag.

Hon kände uppvaknadet av sången kittla. Hon lät klorna sjunka djupare ner i marken, kände värmen och kärleken från jordens yta – lika varm som gryningen, lika varm som glittret djupt inne i hjärtat. Hon lät sig själv bäras.

När hon öppnade strupen mot morgon skyn bar sången sig själv ut. Ut, som ett moln av silverstrålar som blandades, vävdes ihop, med gruppens guld till denna dagens magi. Denna dagens energi.

De andra vaknade upp.

De sträckte på sig, spretade med tassor och klor, sjönk in i jorden med starka trampdynor, vände sina svarta, fuktiga nosar mot grynings – glittret. De lät sitt hjärteljud, sin existens, allt som fanns inombords hälsa grynings-sången välkommen.

Världen kunde vakna.

Cecilia Götherström, 1 december 2014