Kringlans Kalender / Jakt, 14 december

Den Vita

Orion stod högt på himlen.

Den Vita stannade. Lyssnade. Lade lite mer vikt i tassarna på vänster sida där sluttningen bar av rakt nedåt mot fjordens kalla vatten.

Flocken hade lämnat skogen och Meru bakom sig många dagar tidigare och vandrat i gänglig takt den största delen av avståndet.

När de nått de vida vidderna vid kalfjället hade de flugit fram i full fart ett tag. Inte för länge. De var tvugna att spara på krafterna eftersom dessa skulle behövas senare, men fram tills den stunden anlände hade de i alla fall känt av flyktens vind lite grann.

Vistats en liten stund där i den ultima friheten där tassarna knappt nuddade marken , där de flöt fram i jaktens fart över jordens yta. Vinden som svepte in i ögonen, näsborrarna som vidgades både av luftmotståndet och av att dofterna var mycket mer intensiva i denhär farten, öronen vikta bakåt för att höra det som varken sågs eller kunde förnimmas av nosen, svansen i linje med terrängen under de svävande tassarna, håren mellan trampdynorna som känselspröt mot stock, sten, snö och klipphäll. Andningen som följde rytmen av pulsen.

Magin i att jaga som en flock, som en enhet, var obeskrivbar för den som aldrig känt varga-energin. Hur man var en del, trots att man inte var en del, bara var ett. Hur man kände hela ytan, utrymmet, rymden omkring, under, ovan, emellan, bakom, framför och inne i hela flocken samtidigt.

I jakten och i flykten var flocken som mest levande.

Det var bara det att denhär gången var det inte en jakt på ett byte som skulle försörja varg-stammen den kommande veckan. Nu var det en förberedelse på att återfinna förlorade själa-delar.
En övning i synkronisitet, i förståelse och förundran, i nyfikenhet och visdom, i vetande och ovetande – allt i ett.

Den Vita vände blicken upp mot Orion.

Hur kom det sig egentligen att Orion, Jägaren, hade fått en så stor plats på den mänskliga stjärnhimlen medans hans två jakt följeslagare, vargarna, fått platserna bakom och under honom med namnen Lilla Hund och Stora Hund?

Det var dags att återgälda den äkta mytologin till människan.

Cecilia Götherström, 14 december 2014

Advertisements

Kringlans Kalender / Själavandring, 13 december

Meru

I huvudet kunde hon höra julsånger tonas in och ut ur varandra, så som en diskjockey på 80-talet brukade dimma den ena låten in i den andra. Trots att hon försökte att koncentrera sig på nuet, på att lyssna till vargens fotsteg, till grenar och trädstammar som gnisslande när de rörde sig mot varandra till vindens nycker, så hörde hon julsång efter julsång.

Samtidigt, med varje steg hon tog i den djupa snön, så kom tankarna. Samma tankar som alltid mal ; “Hur hade hon landat här? Hur kunde det bli såhär? Att livet bara gick och det kändes så fel? Så fel trots att det fanns så ofantligt mycket mer rätt än fel?”

Meru kände hur människan ibland blev lite tyngre – hennes tag om hans päls släppte lite samtidigt som hon lutade sig djupare mot honom. Ett ögonblick senare var taget bestämdare och hon gick upprätt igen.
Så höll det på. Tung. I takt. Tung. I takt. Tung. Tung. I takt.

Han förstod vad hon bar på.

När han var liten valp hade han ofta vandrat över de höga och vassa klipporna med Silver, som han kallade sin mor då – nu var hon Den Vita även för honom – och ställt samma frågor om och om igen; “Vad hände? När blev avståndet så stort? Varför? Varför kallar människan oss ett hot? Varför är de rädda för oss? Var kommer hatet ifrån?”

Julsångerna tystnade.

Elsa hörde vinden ikapp med Merus andetag.

Lite längre fram såg det ut att finnas lä. Molntäcket hade öppnats och halvmånen sken ner över två stora stenar lutandes mot varandra. Mellan stenarna skulle det vara stilla.

Stilla, som en Lucia-morgon.

Minnen av Lucia-tåg, från en lycklig skoltid, vällde över Elsa.
Ljuset! Vi bär alla ett ljus! Hon kom ihåg!
Hur det var när själen var hel.

Meru sänkte nosen och började putta runt snön vid öppningen till de lutande granitblocken genom att röra på huvudet med svepande rörelser vilka fick nosen att fungera som en sopkvast.
Torrt, fnöskigt gräs och varm jord kom upp till ytan.

Elsa såg hans ögon glänsa som två levande ljus.

Hans själ var hel.

Cecilia Götherström, 13 december 2014

Kringlans Kalender / Motvind, 12 december

Meru

Det började som en lätt bris i vintermörkret.
Ett visslande mellan trädstammar, lingonris och rötter. Små spiraler av vind som dansade mellan skog och berg.

Rätt snabbt hade det gott över till full snöstorm. Stora flingor, små flingor, flög och dansade om vartannat runt Elsa och Meru.
Inom en halvtimme nådde djupet av det vita knäveckan på Elsa och halvvägs upp mot Merus buk.

Innan stjärnorna försvunnit helt bakom gråtyngda och svarta moln hade Meru vänt huvudet bakåt, vridit det mot Elsa med sin glänsande varga-blick. Han skickade henne meddelandet att hon skulle ta ett stadigt tag i pälsen , mellan hans skuldror och hålla sig fast där.

På så sätt kunde han leda vägen i stormen utan att behöva oroa sig för att människan skulle försvinna eller ångra sig och gå tillbaka – ett beteende som denna ras jordlingar tydligen ofta gav sig hän till så fort det blåste upp till storm.

Meru visste att de var på ett uppdrag tillsammans men även att det i första hand var upp till honom att väcka upp alla instinkter i människan innan de skulle kunna komma till insikter..

Elsa slet mot stormen där hon pulsade fram i nysnön. Vinden bet och nöp i hennes kinder, slog henne i magen – det var nästa som om den försökte knuffa henne bakåt.

Först hade hon hållt huvudet högt och tagit stora, knähöga kliv – nästan som en soldat. Det hade bara tagit några minuter innan hon blev helt utmattade av den marsch tekniken.

Nu pulsade hon istället, med huvudet lägre, höger hand fastflätad i vargens långa och nästan man-liknande päls mellan skuldrorna hans. Emellanåt lutade hon sig mot honom och fick en del av hans värme.

Öronen var spetsade och lurviga. Hon undrade vilka toner av vinden han hörde jämfört med de toner hon kunde höra. Hon beslöt sig för att fokusera sig på att lyssna.

Lyssna först och främst eftersom hon knappt kunde se. Lyssna, för att kunna höra samma musik, samma andetag, samma rytm som vargen.

Det var som om de var en där de flöt fram genom pudersnön ihop, sänkta huvuden, alerta sinnen.

Cecilia Götherström, 12 december 2014

Kringlans Kalender / Vidderna, 11 december

Meru

Meru vände nosen åt nordväst.

Visst hade han kunna orientera sig via stjärnorna denna klara kvällning, men om man inte väckte upp de äkta orienterings sinnena direkt i människan skulle det mycket väl kunna ställa till med hinder i vägen längre fram.

Han rynkade på nosen så att läppen drogs upp över framtänderna lite, vispade uppåt ännu mer med nosen så att människan skulle förstå vad han menade.

Elsa följde honom med blicken, kände hur härligt fast hon stod i den jord som fanns under snön och härmande Meru. Hon krullade upp näsborrarna som om hon var på väg att nysa. Blottade tänderna lite grann. Det tog några forsök innan hon förstod att det var att hon skulle göra just detta samtidigt som hon vred näsan upp i vädret i samma riktning som gråpäls-varelsen mitt emot henne.

“Herregu, här står jag och snifffar och blottar tänderna med en varg ute i någon skog mitt i december”, hann hon tänka innan hon märkte att hon faktiskt fångat en doft.

En doft som väckte något inom henne – något djupt, uråldrigt, vilt och främmande samtidigt som det var mjukt, brett och ett igenkännande. Ett igenkännande från väldigt, väldigt länge sedan.

Bakom doften av hög vinter luft, av kyla, av tallbarr, av torkad mossa, av lätt minusgradig snö och av övergivna myrstackar – där, i fjärran, en liten vift av vidderna, av flocken. Av Den Vita…

Cecilia Götherström, 11 december 2014

Kringlans Kalender / Dag 10, Sång

Meru

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.
Av någon anledning tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.
Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?
Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.

Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014