Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Isdrottningens Tidsålder/Del 19/Rosor

Arne-Bivrin_snostorm

Sigrid tittade upp mot himlen när hon var ute vid brevlådan.
Sista-minuten-reklam inför jul-helgen blandade med julkort och paketet med klänningen till nyårsfesten delade rum i lådan.

Klänningen som skulle användas en gång och sedan sälla sig till alla andra glitterstasser i hörnet längst bak i garderoben vilandes i dammet.

Varför kunde inte livet vara en enda lång glitter-resa istället?

Uppe i skyn mulnade det till rejält. En kall vind började svepa runt benen.

“Konstigt”, sa Sigrid högt som om hon pratade med luften. “I morse såg jag rosor knoppa på väg till jobbet. I december. Och nu ser det ut som om det trots allt ska snöa.”

Sigrid var inte ensam om att förundra sig över det grå-svarta himlavalvet, helt plötsligt stjärnlöst och den allt snabbare, allt intensivare iskylan som spred sig.

Spårvagnsdörrar, bildörrar, husdörrar – varje dörr som öppnades eller slogs igen bjöd på en vinande, tjutande dans av frost, av köld, av näst intill stickande klarhet.

Det blev bråttom.

Man kunde inte snabbt nog ta sig in, plocka fram raggsockor, tjocka tröjor, tända ljus och göra upp eld i brasan.

Tekannor grävdes fram från längst-bak-i-skåpet, vatten kokades, kaffedoft spreds, ugnar värmdes, många ögon blickade ut genom frostiga fönster.
Det som börjat som en mjuk vind, grå moln, tystnad, utvecklade sig inom nolltid till en virvlande snöstorm.
Allt var vitt – luften, marken, hustak …

Det föll inga millimeter, inga centimeter. Det föll meter. Två till tre meter pudersnö yrde runt slott och koja, begravde städer och byar, beslöjade hela riket.

Hela natten stormade det. Precis efter midnatt förändrades tonerna av det hejdlösa vita till en bakgrundsmusik blandad med mjuk bjällerklang.

Ingen var konfunderad längre. Efter ett sådant djup av snö verkade inget konstigt. Som om snötäcket själv sörjde för ett hjärta och ett sinne som öppnade sig för möjligheter, för bjällerklang. Som om kylan ute smälte kylan inne.

”Nu tändas tusen juleljus”…

TV fungerade inte längre. Men vad gjorde det – alla hade ju radio fortfarande. Eller hade de? De hade i alla fall Spotify.

Hur skulle det se ut imorgon?
Hur skulle man ta sig till jobbet?
Hur skulle det gå med de sista inköpen inför helgen?
Hur, hur, hur?

Cecilia Götherström, 19 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 18 / Solen

250px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped

Alla renar från de trettio första ren-klanerna var redo. Samman med stjärn-alver och fjällrävar skulle de ta det första skiftet.

Bore hade suttit under en gran nedom stjärnhimlen och förberett sig hela natten. Han hade suttit alldeles still, jordad genom litosfären hela vägen till den brinnade mitten av vår planet. Staven låg hela tiden framför honom, sprakande, ibland nästintill svävandes, laddandes.

En vinterstorm utan dess like skulle svepa över landet.

Isdrottningen hade färdats med Arthur upp mot bergets fot. Under kvällen skulle hon nå toppen.

En iskyla skulle spridas, skulle kapsla in när och fjärran.

Pilgrim skulle leda intåget, vilket egentligen var ett ut-tåg , med Skarpsinnet i spetsen.

Varga och hennes varg-klan skulle möta upp med alla de andra vandrande varg-ätterna ur kompassens alla vädersträck runt tiden när den sista renen precis gett sig av från kalhygget.

Hvite och Böle skulle inta platsen vid Bore´s sida nere vid sjön.

Storulven väntade hinsides, i ande-kontakt med Varga, Kasha och Bore.

Morgon – , eller snarare förmiddags, – solen vandrade över sjön. Bore var redo.

Så fort solen rörde vid andra sidan skulle vinter-kaskaden skingras.
Allt var stilla. Allt var tyst. Fast ändå inte.

Småfolk, jättar, knytt, fåglar och stjärnludd hade fullt upp. De nynnade, visslade, samlade upp silver-alvernas damm i små korgar för att fläta in det i varje stubbig ren-svans.

Människan sprang runt i stressen, blind för vad som låg i luften.

Kasha steg av Arthur. De hade nått en höjd där hon i väster kunde se kalhygget och alla varg-stammar som närmade sig . Syd-öst om Bore´s stall sträckte sig den alldeles igenfrusna sjön ut sig åt alla håll. Isblock hade bildats, staplats upp på stranden varje natt när sjön sjöng och bred ut sig över sina egna bankar.

Hon sträckte sig mot sadelväskan, tog ur en kopp och ett väl inlindat pappers-paket. I pergamentrullen fanns de uråldriga instruktionerna , besvärjelserna för initieringen. Hon lösgjorde det i guldtrådsdukar inpackade svärdet från gördeln bak sadeln.

Det var dags.

Solen började sin vandring.

Varga rös.

IMG_5994

Cecilia Götherström, 18 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 15 / Gåvan

3730ac8b-dd12-4cc2-a75c-429b18418ddc

Varga lufsade fram i snön sida vid sida med Viska. Ibland kände de bara för att lufsa istället för att glida över jordytan.

Både i lufsandet och glidandet var kontakten med Jord så stark.
Lufsandet hade mer lekfullhet i sig. Glidandet mer list.

I lufsandet kände man samma glädje som människobarn kände när snötäcket nådde till knäna, när snöbollar kramades och rullades till både gubbar och lyktor, när kälkar drogs upp för slänter och garageuppfarter för att flyga ner med tjut och skratt.

Pilgrim flög i små loopar ovan dem alla.

Hvite och Böle , det vita älg-paret, lufsade rätt så förnöjda de med genom det nyfallna höljet.

Femton dagar hade de vandrat ihop – vargar, älgar och falken. Paralellt med renar, knytt, väsen, hästar, drottnignar…

Imorgon skulle de vara framme vid kalhygget, kanske sent i natt till och med.

Ett sprakande hördes ovanför trädkronorna.

Inte bara månskenet föll genom barr, gren och kvist med sitt magiskt blå ljus som reflekterade varje snökristall i ett nytt spectrum. Nej, nu kom det kaskader av ett grönt, grått, gult och vitt om vartannat blandat i ett vattenfall från ovan.
Norrskenet ledde dem åstad.

Vid en glänta nedan foten av det sista berget stannade till ett tag. Lyssnade medans de tog in.

Varje norrsken hade en ny sång att sjunga, en ny saga att berätta.

När man tog in polarskenets led, dess kväde, dess legend med alla sinnen – tassar, klövar, klor, ögon, hjärta, nos, mule, tunga, fjädrar, morrhår – då hörde man Moder Jord prata till alla sina barn.

Alla de sina vilka hon älskade till fördärvelse.

I varje gnistrande stjärna i Norrskenet fanns en juvel till var och en, varenda själ, som just nu vandrade här.

Varga visste. Viska visste.

Visste att Gåvan, den ovillkorliga kärlek som serverades varje morgon på nytt, den som bars av Tacksamhet, av Hvite och Böle, var på väga att tändas igen.

Den var alltid där, men blev inte sedd. Inte utanför skogen, utanför bergen, utanför vattnet.

Julens Gåva. Livets Gåva. Livet var Gåvan. Cirkeln.

Varga log.

Cecilia Götherström, 15 december 2015