Isdrottningens Tidsålder / Dag 14 / Gnistan

IMG_6315

Alla frön växer i mörkret. All näring, all kännedom om hur de ska växa, utvecklas, från kärnan ut i “världen” – allt börjar i mörkret. I mörkret föds Livs-gnistan och i mörkret kan den vårdas, hitta tillbaka till sitt ursprung när den vandrat vilse.

Det spelar ingen roll hur stort ljuset är på utsidan som skiner in genom rutorna om ljuset på insidan ej fått den föda, den vård som det kräver. Då kan ljuset på insidan inte känna igen sin egen glans i ljuset på utsidan och blir istället bara bländad, rädd.

Rädsla kväver ljust på insidan.

Allt blev som en ond cirkel. Husen blev större och varmare. Familjen som bodde i dem mindre till antalet, trots värmen blev det kyligare och kyligare.

Avståndet blev större.

Till eldhärden i hjärtat, likväl till eldhärden hos grannen, hos mor & far föräldrar, till eldhärden i skogen – den där man delade bröd och kokkaffe med domherrar, talgoxar, kråkor, trastar, ett och annat rådjur, en och annan berguv och de människor som skidade eller skrinnade längs med samma spår.

Tillfället för Isdrottningens Tidsålder var egentligen övermoget.

Skulle det gå att få folk ur husen? Ur rädslan ? Ur den vintersömn som inte närde utan kuvade?

Bore var övertygad om att det var möjligt. Han hade inte tagit sig igenom tre isitider för att bli en gammal butter tomte på loftet.
De som bar på Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet visste att det var möjligt.

Alla väsen som anlänt över isbroar, med Lucia, och de som fortfarande var på väg förstod inte ens konceptet av ordet “tvivlan”, så de fortsatte med sitt i väntan på att människan snart skulle tända sin eldhärdar och sätta ut gröten igen. Inte bara en helg i december längre, utan en hel livstid.

Tallar och furor bugade sig i vinden, viskandes meddellandet “vi ger oss till de eld-härdar där allt är Helt igen. Till Stilla Natt, Hel-iga natt i dess verkliga mening. De eld-härdar som tänds i år” som en lågmäld sång i ottan.

Cecilia Götherström, 14 december 2015

Kringlans Kalender / Vidderna, 11 december

Meru

Meru vände nosen åt nordväst.

Visst hade han kunna orientera sig via stjärnorna denna klara kvällning, men om man inte väckte upp de äkta orienterings sinnena direkt i människan skulle det mycket väl kunna ställa till med hinder i vägen längre fram.

Han rynkade på nosen så att läppen drogs upp över framtänderna lite, vispade uppåt ännu mer med nosen så att människan skulle förstå vad han menade.

Elsa följde honom med blicken, kände hur härligt fast hon stod i den jord som fanns under snön och härmande Meru. Hon krullade upp näsborrarna som om hon var på väg att nysa. Blottade tänderna lite grann. Det tog några forsök innan hon förstod att det var att hon skulle göra just detta samtidigt som hon vred näsan upp i vädret i samma riktning som gråpäls-varelsen mitt emot henne.

“Herregu, här står jag och snifffar och blottar tänderna med en varg ute i någon skog mitt i december”, hann hon tänka innan hon märkte att hon faktiskt fångat en doft.

En doft som väckte något inom henne – något djupt, uråldrigt, vilt och främmande samtidigt som det var mjukt, brett och ett igenkännande. Ett igenkännande från väldigt, väldigt länge sedan.

Bakom doften av hög vinter luft, av kyla, av tallbarr, av torkad mossa, av lätt minusgradig snö och av övergivna myrstackar – där, i fjärran, en liten vift av vidderna, av flocken. Av Den Vita…

Cecilia Götherström, 11 december 2014