Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Isdrottningens Tidsålder/Del 19/Rosor

Arne-Bivrin_snostorm

Sigrid tittade upp mot himlen när hon var ute vid brevlådan.
Sista-minuten-reklam inför jul-helgen blandade med julkort och paketet med klänningen till nyårsfesten delade rum i lådan.

Klänningen som skulle användas en gång och sedan sälla sig till alla andra glitterstasser i hörnet längst bak i garderoben vilandes i dammet.

Varför kunde inte livet vara en enda lång glitter-resa istället?

Uppe i skyn mulnade det till rejält. En kall vind började svepa runt benen.

“Konstigt”, sa Sigrid högt som om hon pratade med luften. “I morse såg jag rosor knoppa på väg till jobbet. I december. Och nu ser det ut som om det trots allt ska snöa.”

Sigrid var inte ensam om att förundra sig över det grå-svarta himlavalvet, helt plötsligt stjärnlöst och den allt snabbare, allt intensivare iskylan som spred sig.

Spårvagnsdörrar, bildörrar, husdörrar – varje dörr som öppnades eller slogs igen bjöd på en vinande, tjutande dans av frost, av köld, av näst intill stickande klarhet.

Det blev bråttom.

Man kunde inte snabbt nog ta sig in, plocka fram raggsockor, tjocka tröjor, tända ljus och göra upp eld i brasan.

Tekannor grävdes fram från längst-bak-i-skåpet, vatten kokades, kaffedoft spreds, ugnar värmdes, många ögon blickade ut genom frostiga fönster.
Det som börjat som en mjuk vind, grå moln, tystnad, utvecklade sig inom nolltid till en virvlande snöstorm.
Allt var vitt – luften, marken, hustak …

Det föll inga millimeter, inga centimeter. Det föll meter. Två till tre meter pudersnö yrde runt slott och koja, begravde städer och byar, beslöjade hela riket.

Hela natten stormade det. Precis efter midnatt förändrades tonerna av det hejdlösa vita till en bakgrundsmusik blandad med mjuk bjällerklang.

Ingen var konfunderad längre. Efter ett sådant djup av snö verkade inget konstigt. Som om snötäcket själv sörjde för ett hjärta och ett sinne som öppnade sig för möjligheter, för bjällerklang. Som om kylan ute smälte kylan inne.

”Nu tändas tusen juleljus”…

TV fungerade inte längre. Men vad gjorde det – alla hade ju radio fortfarande. Eller hade de? De hade i alla fall Spotify.

Hur skulle det se ut imorgon?
Hur skulle man ta sig till jobbet?
Hur skulle det gå med de sista inköpen inför helgen?
Hur, hur, hur?

Cecilia Götherström, 19 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Dag 14 / Gnistan

IMG_6315

Alla frön växer i mörkret. All näring, all kännedom om hur de ska växa, utvecklas, från kärnan ut i “världen” – allt börjar i mörkret. I mörkret föds Livs-gnistan och i mörkret kan den vårdas, hitta tillbaka till sitt ursprung när den vandrat vilse.

Det spelar ingen roll hur stort ljuset är på utsidan som skiner in genom rutorna om ljuset på insidan ej fått den föda, den vård som det kräver. Då kan ljuset på insidan inte känna igen sin egen glans i ljuset på utsidan och blir istället bara bländad, rädd.

Rädsla kväver ljust på insidan.

Allt blev som en ond cirkel. Husen blev större och varmare. Familjen som bodde i dem mindre till antalet, trots värmen blev det kyligare och kyligare.

Avståndet blev större.

Till eldhärden i hjärtat, likväl till eldhärden hos grannen, hos mor & far föräldrar, till eldhärden i skogen – den där man delade bröd och kokkaffe med domherrar, talgoxar, kråkor, trastar, ett och annat rådjur, en och annan berguv och de människor som skidade eller skrinnade längs med samma spår.

Tillfället för Isdrottningens Tidsålder var egentligen övermoget.

Skulle det gå att få folk ur husen? Ur rädslan ? Ur den vintersömn som inte närde utan kuvade?

Bore var övertygad om att det var möjligt. Han hade inte tagit sig igenom tre isitider för att bli en gammal butter tomte på loftet.
De som bar på Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet visste att det var möjligt.

Alla väsen som anlänt över isbroar, med Lucia, och de som fortfarande var på väg förstod inte ens konceptet av ordet “tvivlan”, så de fortsatte med sitt i väntan på att människan snart skulle tända sin eldhärdar och sätta ut gröten igen. Inte bara en helg i december längre, utan en hel livstid.

Tallar och furor bugade sig i vinden, viskandes meddellandet “vi ger oss till de eld-härdar där allt är Helt igen. Till Stilla Natt, Hel-iga natt i dess verkliga mening. De eld-härdar som tänds i år” som en lågmäld sång i ottan.

Cecilia Götherström, 14 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 13 / Ljusdrottningen

det_stralar_en_stjarna_s

Det strålade en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon stod medans natten gick tunga fjät runt gård och stuva.

Världen var inlindad i en kokong av vitt som täckte den glasklara isytan. Vedstubbar hade huggits i mängder kvällen innan, sprakade nu i brasor inuti hus och stugor många.

Doften av kaffe, av saffran, av kanel spred sig över snölagret. Nerifrån vägen hördes en korus av röster när fågelsång blandandes med stämmor av toner ur de djupaste och klaraste noter som någonsin delat plats.

Ljuset bars av henne.
Ljusets Drottning.
Isdrottningens kära syster.

Hon skred över vägen.

Varg-klaner, rävar, tärnor, stjärn-alver, trollkarlar, nissar och ugglor i en brokig skara runt om henne. Vättar bar släpet från hennes lysande skrud ovan snötäcket. Det vita älgparets tvillingar från förra hösten lufsade längst bak i tåget.

Kasha och Bore stod precis utanför stalldörrarna. Lyktorna väntade ute i snön. Isvinden yrde. Djupa drivor hade formats av det vita sedan gårdagens snöstorm.

“Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia…”

Tonerna vävdes ihop från alla språk i ett.

Varje år, i årtusenden, runt denhär tiden, hade människan gått mot det inre. Tillbringat tid med att lyssna på sin själ, på träden, med att yla med vargarna, rulla runt och stoja med rävarna, sträcka på sig och klättra med lodjuren, ställa frågor till ugglorna, släppt in vintergatan i hjärtat.

Och just på denhär dagen, just då, den trettonde dagen i den mest magiska månaden, då kom den mest spröda stjärna vandrandes över horisonten. En stjärna strålande i guld och röda kristaller. Ljusets Drottning. Lucia.

När hon vandrade över himlavalvet, när Ljusets Drottning spred sig från berget, genom dimman, in i skogen, visade sig för människan – då kom Ljuset.

En liten gnista tändes i hjärtat, i ögonen. En låga som när den närdes av kontakten med allt som är spreds, växte, expanderade för att till slut plötsligt förbrinna som ett väldigt tomtebloss.

Mitt i vintern, mitt i mörkret, mitt i den välsignade vilan, där – bara där – fann man Glädjen.

Cecilia Götherström, 13 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015