Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 4 / Hölje

IMG_7829

Bore kunde andas ut normalt igen.

Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.

Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.

Omärkbart först, tassandes nästan.

Ostoppbart senare.

Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.

Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.

Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.

Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.

Några ögonblick senare var det över.

Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.

Skulle isen bära?

Hon kom ju inte ensam …

Cecilia Götherström, 4 december 2015