Swedish / “Nästan jul”, med Nisse, 17 december

Nisse

“Wooow”, viskade jag till Nisse. “Detta är ju rena sagolandet.”

”Jaaaa”, svarade Nisse. ”Fast det är ju ingen saga. Du är här nu. Med mig.”

Han tog ett stort kliv framåt, ur vårat ställe där under granen.
”Tjohooo! Tittut! Vi är här nu!” tjöt han, slog en kullerbytta och landade mitt i fotbolls matchen.

”Hej Nisse, hej Stina! Nu är julen nästan klar för allt det fina,” skaldade vättarna. Féerna ändrade riktning och flög åt vårat håll.

Sekunder senare hade jag en nystickad , vadmalsgrön, Nisseluva på hjässan, ett krus ”nästan-jul-brygd” i handen och baken placerad på en stubbe i centrum av skådespelet. Ja, det var en stubbe denna gången!

”Vad är dethär för ställe?” frågade jag Nisse som höll på att kamma julbocken.

Han tittade pillimariskt på mig och svarade ; ”Skogen,” vilket följdes av en vindunderlig skratt-kör när alla 140 nissar samstämde.

”Ååååhh, Nisse humor i 180”, suckade jag.

”Neeej, Nisse-humor i 140” kom det från Loke som satt lite längre bort och täljde små skrin.
Och så vrålskrattades det igen samtidigt som det slogs kullerbyttor och volter mellan träd, stubbar, grytor, bockar, vättar och andra nissar tills allihop kippade efter luft.

Tre änglar satt på en gren lite högre upp och fikade julmust med två féer.

”Det är här som vi finslipar de sista delarna av tacksamheten inför Önskedagen”, sa de ena ängeln, hon med röda flätor och en tappad framtand, lite lik Pippi Långstrump på något vis.
”Nissarna fixar lådorna och askarna, féerna väver omslags sjalarna av drömmarna som svävar i skymningen och vättarna håller takten medans vi änglar smyckar jul bockarna.”

Den mörkhåriga änglen med tallbarr och mullbär i håret tog vid;
”När önsketimman är slagen ger vi oss av ut i trupp för att leverera tacksamheten i dess kokong av drömmar till alla de där ute som väver magin in människovärlden.”

”Och vilka är det?” frågade jag.

”Det är barnen, och alla de som via sina tre vise män har hittat tillbaka till sina barnahjärtan igen”, sa den blonda, pyttelilla, ljusblå ängeln som nu svävade över sin kvist och slog på triangeln som hängde där med sitt stjärnbeprydda spö.

Jag log och tänkte på morfar.

Cecilia Götherström, 17 december 2013

Swedish / Dags att ta sig vidare med Nisse, 15 december

Nisse

“Det är dags att åka hem och klä granarna”. Nisse satte sig resolut upp efter sin bakåtvolt och tog tag i kruset med morgonbrygd.

”Ja, mina kära, det är dags att återvända”. Stor-Mors silverglitter spred sig i hela utrymmet där vi satt och såg morgonstjärnan leda vägen för solen precis som en lots på väg in i Östersund. ”Önskedagen kan vi bäst tillbringa med nära och kära.”

”Men Stor-Mor”, sa jag. ”Alla här är ju nära och kära. Hur ska jag kunna välja mellan er och min familj?”

”Kära Stina”, sa Rudolf och Pe i kör. ”Vi är alltid förbundna med varandra genom de guld och silver trådar som väver vägen mellan våra hjärtan. Det är en bonad vackrare än den mest strålande stjärnhimmel.”

”Och du”, sa Bertil. ”Det bästa av allt är att på grund av bonaden så behöver vi aldrig välja. Det skulle vara alldeles för galet om det skulle behöva väljas mellan vem som är närast och kärast hela tiden. Då skulle man ju aldrig få något gjort alls, bara sitta och välja hela tiden. Hela världen är ju full av nära och kära väsen. Nej, jag är glad att jag kan björnkrama hela världen.”

”Nu förstår jag verkligen varför Nisse kallar dig ”käraste, älskade Bertil”!” Jag björnkramade Bertil tillbaka och borrade in hela mitt ansikte i hans mjuka päls.

Pe stod och väntade vid våra skidor och näverryggsäckar.
Men, vart hade Nisse tagit vägen?

”Kolla vad jag hittade!” Nisse kom dragandes på metervis med rött band, brett, sidenband.

”Har du länsat Lucia lagret?” frågade Bertil.

”Nej, det finns säkert tillräckligt kvar för de kommande tusen åren”, svarade Nisse samtidigt som han lade ner skidorna på marken. ”Jag tog bara 22 meter”.
Han trädde ryggsäckarnas axel remmar över bindningarna och började sedan vira sidenbanden fram och tillbaka mellan de två ryggorna.

”Wow, en släde!” Jag började nästan hoppa upp och ner och slå kullerbyttor innan jag kom på mig själv med tanken att jag verkade börja bli en nisse jag med. Men varför inte? Så jag hoppade upp och ner och halkade runt i en ”nästan-kullerbytta”.

”Ja”, sa Nisse. ”Det är ju nerför hela vägen i stort sett. Varför göra det jobbigt för sig när man kan göra det lätt?”