Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Advertisements

Kringlans Kalender / Steget, 21 december

Meru

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.


Cecilia Götherström, 21 december 2014

Kringlans Kalender / Andetaget, 20 december

Vargar

Elsa andades in bergsluften.

Den Vita drog in luften genom både nos och framtänder.

Meru lade sig ner och gäspade stort i en indandning.

Det var stilla, och ändå rörelse.

All rörelse som skedde var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet var rörelsen och varandet i sig.

“Det är det”.

Elsa hörde Den Vita’s röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.

“Det som är syftet. En andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”

Elsa hörde hur en suck tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.

Hon tittade först mot Den Vita. Sedan mot Meru.

Meru fortsatte där Den Vita avslutat;

“Allt du ser, allt du möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost, i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning. Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu var de Meru’s tur att sucka tungt.

“Var tappade människan sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta luften.

“När människan tog in rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ. Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.

Den Vita stod upp på alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett och samma andetag.

Meru och Den Vita


Cecilia Götherström, 20 december 2014

Kringlans Kalender / Uppvaknande, 19 december

Vit

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / Jakt, 14 december

Den Vita

Orion stod högt på himlen.

Den Vita stannade. Lyssnade. Lade lite mer vikt i tassarna på vänster sida där sluttningen bar av rakt nedåt mot fjordens kalla vatten.

Flocken hade lämnat skogen och Meru bakom sig många dagar tidigare och vandrat i gänglig takt den största delen av avståndet.

När de nått de vida vidderna vid kalfjället hade de flugit fram i full fart ett tag. Inte för länge. De var tvugna att spara på krafterna eftersom dessa skulle behövas senare, men fram tills den stunden anlände hade de i alla fall känt av flyktens vind lite grann.

Vistats en liten stund där i den ultima friheten där tassarna knappt nuddade marken , där de flöt fram i jaktens fart över jordens yta. Vinden som svepte in i ögonen, näsborrarna som vidgades både av luftmotståndet och av att dofterna var mycket mer intensiva i denhär farten, öronen vikta bakåt för att höra det som varken sågs eller kunde förnimmas av nosen, svansen i linje med terrängen under de svävande tassarna, håren mellan trampdynorna som känselspröt mot stock, sten, snö och klipphäll. Andningen som följde rytmen av pulsen.

Magin i att jaga som en flock, som en enhet, var obeskrivbar för den som aldrig känt varga-energin. Hur man var en del, trots att man inte var en del, bara var ett. Hur man kände hela ytan, utrymmet, rymden omkring, under, ovan, emellan, bakom, framför och inne i hela flocken samtidigt.

I jakten och i flykten var flocken som mest levande.

Det var bara det att denhär gången var det inte en jakt på ett byte som skulle försörja varg-stammen den kommande veckan. Nu var det en förberedelse på att återfinna förlorade själa-delar.
En övning i synkronisitet, i förståelse och förundran, i nyfikenhet och visdom, i vetande och ovetande – allt i ett.

Den Vita vände blicken upp mot Orion.

Hur kom det sig egentligen att Orion, Jägaren, hade fått en så stor plats på den mänskliga stjärnhimlen medans hans två jakt följeslagare, vargarna, fått platserna bakom och under honom med namnen Lilla Hund och Stora Hund?

Det var dags att återgälda den äkta mytologin till människan.

Cecilia Götherström, 14 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.