Clear Communication

IMG_1684

This morning we were going to look at a house.

As we parked the car in front of the house in question, just at the same time the real estate guy was at the door unlocking it, I said to Akasha & Elsa – the two beautiful gifts of dogs in our lives seated in the back of the van – ;
“OK, you ladies are with me now as eyes and ears and let me know what you think, whether this is the house or not for us ”.

I was very conscious of what I was doing as I was saying this, my intent was clear, communication was clear. I was also very clear in my mind about why I wanted to involve the husky ladies straight away in this.

Minutes later I must admit I had totally forgotten about what I consciously had communicated to and asked Akasha & Elsa to do just before.
Hubby and I entered the house, nice hallway with stained class windows, beautiful kitchen with wooden floor, lots of natural light. We were taking the house in, plus and minuses being scanned and the mind ticking away with observing and thinking – putting all information in to different boxes of “good”, “bad”, “needs to be fixed”, “great”, “hmmm” and more.

As I turned and walked towards the large French doors facing the garden it was as if I was literally hit by somebody pushing me back. Somebody was communicating “no way!”. Followed by “waaaaaay too small and waaaaaay too cold”.

I tried picturing the garden with more green, with maybe even grass but the picutres were blocked every time I tried.

So we went back indoors. Time to check the upstairs.

Beautiful old fashioned wooden stairs leading to the upper floors.

The second I looked up the stairs and put my foot on the first step there it was a again – a very clear, sudden and almost pushy “Forget it! Stairs are way too steep for both of us!”

As I walked through the rest of the house with my husband, adding to the plus and minus list, listening to real estate guy, checking stuff no more information came in as clear as that but I knew already that this would not be the house – and that “just” because of the garden and the stairs.

It was not until we were outside again, sitting in the car that I realized that of course that information came directly from Akasha & Elsa.
As always in Animal Communication, information came in clear and smack on – like a flash of lightning from a blue sky. It had a totally different quality that my own noticing and making list while sorting out the information as we were going through the house.
The information from the husky ladies was like “no doubt”, totally lucid and soooooo obvious.

The information put together by my thinking mind was totally a sum of analyzing, of processing.

So again, whenever you communicate with animals and nature – whether animals living with you, the nature right on your doorstep or animals and nature further away – you know that it comes from them when you realize the quality of how the information comes in. Clear, lucid, no doubt in the way it is communicated.

Thank you Akasha & Elsa for today!

Advertisements

Grrrrrr….. – by Elsa

IMG_9222

Elsa, what needs to be made known?

Where should I start?
You all – people – make things so complicated. All that needs to be made known you already know in your hearts.

That you don´t play enough.
That you don´t love enough.
That you don´t share enough.
That you don´t laugh enough.
That you don´t walk enough.

Like , what if you took a walk outside your door?
I mean, really took a walk.
Noticing that you step outside, noticing life around you, your neighbours – whatever breed they are – , your part of town or the country side , how when you step outside your door you are part of everything. And if you do not participate you are still participating.
Every time you choose to not play, to not love, to not share, to not laugh, to not walk you are choosing to be part of destroying not just the earth but your own will to live, will to be.

What needs to be made known?

My God, what kind of question is that?
You all think you know so much, read this, take that course, do this, do that – but it is all useless. Completely, utterly useless as you do not put it to use for the benefit of others. You just stack it up and lock every door in or out.
Why do you do that? Why are you like that? Ask yourselves those questions and know that you can solve whatever issue you have by “just” playing, loving, sharing, laughing and walking more!

Pardon the tone but this really pisses me off.

Grrrrrrrr……

Whole – by Elsa

FullSizeRender
So, Elsa, it has been quite some time since we did this blog together last time. What would you like to share with the world right now?

That all is important.

That you cannot just keep making lists and prioritizing.
Just like washing the rice. When you wash/clean the rice you clean the rice. You know what I mean 😉 !

Wholeness is important. A wholeness in what you do and what you are. So many of you feel broken, incomplete, are looking for the missing piece. You are the missing piece! In it’s whole complete “you-are-ness”. And yet you are not a piece. You are peace . ☺ .
That was a good one, eh ☺!

What you are searching for is already here. Your very own pot of gold or whatever you like to call it.

And now I want to talk about mice.
I am a husky. We hunt mice. Full stop.

I am wise, I am a primordial being but you can´t stop me from being a dog. Also.

Whole. Complete. Take it in. All that I am. All that you are.

Kisses!

Kringlans Kalender / Steget, 21 december

Meru

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.


Cecilia Götherström, 21 december 2014

Kringlans Kalender / Andetaget, 20 december

Vargar

Elsa andades in bergsluften.

Den Vita drog in luften genom både nos och framtänder.

Meru lade sig ner och gäspade stort i en indandning.

Det var stilla, och ändå rörelse.

All rörelse som skedde var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet var rörelsen och varandet i sig.

“Det är det”.

Elsa hörde Den Vita’s röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.

“Det som är syftet. En andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”

Elsa hörde hur en suck tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.

Hon tittade först mot Den Vita. Sedan mot Meru.

Meru fortsatte där Den Vita avslutat;

“Allt du ser, allt du möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost, i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning. Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu var de Meru’s tur att sucka tungt.

“Var tappade människan sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta luften.

“När människan tog in rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ. Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.

Den Vita stod upp på alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett och samma andetag.

Meru och Den Vita


Cecilia Götherström, 20 december 2014

Kringlans Kalender / Uppvaknande, 19 december

Vit

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014