Dec 1st – The Promise, part I

185977_327645693993413_131313673_n

”And so it begins…”
With amber eyes she caresses every movement my mind makes, living in the depths of my soul as she speaks. With the voice of a mother she holds my intention in hers.

”Outside the comfort zone, new challenge is what it may feel like,” she hums.
” Going deep within, taking on the Journey to fulfill the ancient promise is what it really is. Go my child. Go to come home.”

The wind is suddenly picking up, icy air is turning my ears in to frosty red bundles. My lovikavantar protecting my hands from the cold.

Right here, right now, there is nothing strange at all about sitting in between her front paws, her entire wolfness envelopping me with a beauty my heart has never witnessed before. Right here, right now, the fact that this fluffy raven and I are about to go on what will be a very, very long hike is anything but strange.

”So”, the white wolf whispers. ”You have been here before. It´s the 7th year. 21 days. It is time. They are all here. Meru, Nisse, Bertil, Pe, the dragons, the giants, the trolls, the little people, everyone. 7 years you queens have been building this portal. Dragging stones, moving and planting roots, digging deep, decorating with dreams, wishes, strength, power. Overwon despeair, dis-ease, grief, moved mountains to get this portal ready. With your magic you have ornamented thesed doors in 4 different ways while remaining as one. It is time to open the gateway. To merge with what is on the other side. To look all your fears in the eye to be able to turn them in to gold. In to gold and silver dust.”

She changes the seat of her paws, softening her gaze, allowing for the moon and the stars to glow through her white coat as she lightly yawns before capturing me in her eyes again.
”These dances have been going on since ancient times, like the swirling breath of of the winter hunters”, she continues. ” Since ancient times some have listened, some have stayed, some have returned, others have not. This time we need to return all together. This time there will be no veil. We all have to do this together. It´s a choice to save not just what we have but what we truly are. It is our last chance to create this New Earth, through returning to the ancient wisdom.”

I know it is time to go. Time to pick up and leave. It is not that I am dreading it, it is more like ”Why? Why is December 1st always the beginning of the next big move? Why can it not just be a soft, glittery, curly and gentle way into the favourite season of the year?”

Raven chuckles. ”You´re funny”. Flapping her wings. ”You know soft, fluffy, gentle and all that won´t go down at all with that inner spirit of yours. We will fluff enough in between journeys, I promise. But now we really have to embark.”

– Cecilia Götherström, Dec 1st 2018

Advertisements

Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

Meru

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.
Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.
De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.


Cecilia Götherström, 3 december 2015

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.