Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 6 / Kärnan

Suus

Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.

När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.

En cirkel, en helhet, – ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.

I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.

Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.

Is-vinden svepte in dem.

Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.

Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda – lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med dem mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.

Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.

Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.

Cecilia Götherström, 6 december 2015