Isdrottningens Tidsålder/Del 19/Rosor

Arne-Bivrin_snostorm

Sigrid tittade upp mot himlen när hon var ute vid brevlådan.
Sista-minuten-reklam inför jul-helgen blandade med julkort och paketet med klänningen till nyårsfesten delade rum i lådan.

Klänningen som skulle användas en gång och sedan sälla sig till alla andra glitterstasser i hörnet längst bak i garderoben vilandes i dammet.

Varför kunde inte livet vara en enda lång glitter-resa istället?

Uppe i skyn mulnade det till rejält. En kall vind började svepa runt benen.

“Konstigt”, sa Sigrid högt som om hon pratade med luften. “I morse såg jag rosor knoppa på väg till jobbet. I december. Och nu ser det ut som om det trots allt ska snöa.”

Sigrid var inte ensam om att förundra sig över det grå-svarta himlavalvet, helt plötsligt stjärnlöst och den allt snabbare, allt intensivare iskylan som spred sig.

Spårvagnsdörrar, bildörrar, husdörrar – varje dörr som öppnades eller slogs igen bjöd på en vinande, tjutande dans av frost, av köld, av näst intill stickande klarhet.

Det blev bråttom.

Man kunde inte snabbt nog ta sig in, plocka fram raggsockor, tjocka tröjor, tända ljus och göra upp eld i brasan.

Tekannor grävdes fram från längst-bak-i-skåpet, vatten kokades, kaffedoft spreds, ugnar värmdes, många ögon blickade ut genom frostiga fönster.
Det som börjat som en mjuk vind, grå moln, tystnad, utvecklade sig inom nolltid till en virvlande snöstorm.
Allt var vitt – luften, marken, hustak …

Det föll inga millimeter, inga centimeter. Det föll meter. Två till tre meter pudersnö yrde runt slott och koja, begravde städer och byar, beslöjade hela riket.

Hela natten stormade det. Precis efter midnatt förändrades tonerna av det hejdlösa vita till en bakgrundsmusik blandad med mjuk bjällerklang.

Ingen var konfunderad längre. Efter ett sådant djup av snö verkade inget konstigt. Som om snötäcket själv sörjde för ett hjärta och ett sinne som öppnade sig för möjligheter, för bjällerklang. Som om kylan ute smälte kylan inne.

”Nu tändas tusen juleljus”…

TV fungerade inte längre. Men vad gjorde det – alla hade ju radio fortfarande. Eller hade de? De hade i alla fall Spotify.

Hur skulle det se ut imorgon?
Hur skulle man ta sig till jobbet?
Hur skulle det gå med de sista inköpen inför helgen?
Hur, hur, hur?

Cecilia Götherström, 19 december 2015

Advertisements

Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

Marianne PerssonHon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.
Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det andra livet som kanske inte fanns mer…
I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.
Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit, Marianne Persson, Rödön

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.

Kringlans Kalender / 11 , 6 december 2014

11

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014

Message from the Void

untitled

This morning I received the following message when journeying to the Above – the journeying and meditating being part of the daily practice of the 1 year course Path Of The White Wolf – and something is urging me to share it here:

“Choose softness and love, as there is no need for holding, for fear, for attachment, for fear of the unknown.
All is the unknown.
We know nothing.
What we think we know we hold on to, and through that holding we cannot see the beauty, the magic, the possibilities, the warmth, the joy, the Love of the Void.
There are the glittering stars, the spaciousness.
There is the softness, warmth, joy, even in the midst of chaos and despair.
There is the Space.
Let go and feel the Space. The Space of All That Is. The Void. The Nothingness. The Isness. The Beingness. The Aloneness.
The Alone-ness in the Not Alone of the Oneness. Bliss.
Heaven.
Follow the vibration.