Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

Marianne PerssonHon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.
Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det andra livet som kanske inte fanns mer…
I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.
Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit, Marianne Persson, Rödön

Advertisements

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014

Kringlans Kalender / Den Vita, 3 december 2014

3 december

Morgonstjärnan stod fortfarande högt på himlen och mossan tittade fram mellan rimfrost och snötäcken.

En av valparna gav ifrån sig ett pip. Det var lite tidigt för honom och han ville hellre ligga ihoprullad och gäspa tills solen stod så högt att den värmde hans hjässa.

Tärna, valpens mor, puffade på honom med nosen för att få honom att stå upp och sträcka ut sig precis som de andra. Det var ju viktigt att de små lärde sig tidigt att låta tassarna sjunka ner i jorden och få kontakt med dagens energi så fort det gula guldet badade dem.
Samtidigt kunde hon förstå lille Raku.
Det var vinter. Det var något kyligare än vad som var brukligt när valparna kom till världen. Men världen var inte heller som den varit.

Tärna vände nosen mot morgonstjärnan och sjöng ut sin fråga, sin förundran, sitt lilla oros-moln.

Den Vita stod och lyssnade.

Medans flocken rörde sig i morgonrutinerna blickade hon ut med ett vakande, stolt och kärleksfullt modershjärta över det som var hela hennes varande. Denna starka varga-stam, som höll ihop utan att fastna. Som levde met ett lyssnade, givande, delande och fullföljande varje ögonblick av den tid som egentligen inte fanns.

Hon hörde Tärnas frågeton bäras över kullen, och hon förstod hennes oro. Raku hade fötts en kort tid sedan, när snön precis började falla, tillsammans med Senna och Luka.
Valpar föddes aldrig runt denhär tiden.
Och mossan stack aldrig fram ur snön runt denhär tiden heller.

Men Den Vita visste.

Visste att Hon som sänder ljuset, guldet, livsgnistan hade en anledning för allt.
Att det enda flocken behövde göra var att känna, lyssna och följa livsguldets skira toner.

Hon var redo att svara på dagens frågor.

Cecilia Götherström 3 December 2014