Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014

Kringlans Kalender / Dags , 5 december 2014

Meru

Det var dags att röra på sig.

Vinden hade börjat virvla mellan tall och fura. Flocken vände nosarna mot den. Tog in dofterna. Vinden som både serverade och förde bort dofter. Det var finlir om gällde för att kunna känna igen och bedöma hur många svängar vilken doft hade tagit med vilka sorts vindar för att kunna urskilja vad det verkligen betydde.

Nu var tid det att vända sig bort från de varma, sövande vindarna nere i dalen och ge sig av mot de höga, klara, nypande nordanvindarna där skogsgränsen mötte top-vidderna.

Där uppe.

Där allt fortfarande var vilt, ärligt och tydligt. Där vinden levde..Där man kunde höra bergen tala och granarna viska om den vishet som låg dold i det djupa nätverket av uråldriga rötter helt öppet. Där.
Där man var i linje med polstjärnan, sjöng med månen. Där man visste.

Den Vita vände blicken mot skogs stigen. Den som markerade vägen uppåt.
Ett trettiotal varga-ögon riktades mot henne i ett igenkännande och vandringen påbörjades i en symbios där var och en rörde sig på sitt sätt.

Längst bak var ett par gula, starka ögon som stod still.

Den Vita mötte blicken i dessa hemma-hamnar, syknroniserade sin förståelse med denna kraft, denna så bångstyriga och samtidigt visa källa av ren och skär pur natur. Hennes son visste i samma bråkdel av en sekund det hennes eget hjärta redan visste. Det var dags.

Hon vred blicken mot bergen och sedan tillbaka mot Meru.
Meru, så innerligt grå och evinnerligt vetande.

“Gå och hitta människan, älskade”.

Han vände sig om. Med skridande, svävande steg försvann han in i skogstäcket på andra sidan.

Han var på väg.

De var på väg.

Cecilia Götherström, 5 december 2014