Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

Meru

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.
Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.
De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.


Cecilia Götherström, 3 december 2015

Kringlans Kalender / Uppvaknande, 19 december

Vit

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.

Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014