Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 18 / Solen

250px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped

Alla renar från de trettio första ren-klanerna var redo. Samman med stjärn-alver och fjällrävar skulle de ta det första skiftet.

Bore hade suttit under en gran nedom stjärnhimlen och förberett sig hela natten. Han hade suttit alldeles still, jordad genom litosfären hela vägen till den brinnade mitten av vår planet. Staven låg hela tiden framför honom, sprakande, ibland nästintill svävandes, laddandes.

En vinterstorm utan dess like skulle svepa över landet.

Isdrottningen hade färdats med Arthur upp mot bergets fot. Under kvällen skulle hon nå toppen.

En iskyla skulle spridas, skulle kapsla in när och fjärran.

Pilgrim skulle leda intåget, vilket egentligen var ett ut-tåg , med Skarpsinnet i spetsen.

Varga och hennes varg-klan skulle möta upp med alla de andra vandrande varg-ätterna ur kompassens alla vädersträck runt tiden när den sista renen precis gett sig av från kalhygget.

Hvite och Böle skulle inta platsen vid Bore´s sida nere vid sjön.

Storulven väntade hinsides, i ande-kontakt med Varga, Kasha och Bore.

Morgon – , eller snarare förmiddags, – solen vandrade över sjön. Bore var redo.

Så fort solen rörde vid andra sidan skulle vinter-kaskaden skingras.
Allt var stilla. Allt var tyst. Fast ändå inte.

Småfolk, jättar, knytt, fåglar och stjärnludd hade fullt upp. De nynnade, visslade, samlade upp silver-alvernas damm i små korgar för att fläta in det i varje stubbig ren-svans.

Människan sprang runt i stressen, blind för vad som låg i luften.

Kasha steg av Arthur. De hade nått en höjd där hon i väster kunde se kalhygget och alla varg-stammar som närmade sig . Syd-öst om Bore´s stall sträckte sig den alldeles igenfrusna sjön ut sig åt alla håll. Isblock hade bildats, staplats upp på stranden varje natt när sjön sjöng och bred ut sig över sina egna bankar.

Hon sträckte sig mot sadelväskan, tog ur en kopp och ett väl inlindat pappers-paket. I pergamentrullen fanns de uråldriga instruktionerna , besvärjelserna för initieringen. Hon lösgjorde det i guldtrådsdukar inpackade svärdet från gördeln bak sadeln.

Det var dags.

Solen började sin vandring.

Varga rös.

IMG_5994

Cecilia Götherström, 18 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 13 / Ljusdrottningen

det_stralar_en_stjarna_s

Det strålade en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon stod medans natten gick tunga fjät runt gård och stuva.

Världen var inlindad i en kokong av vitt som täckte den glasklara isytan. Vedstubbar hade huggits i mängder kvällen innan, sprakade nu i brasor inuti hus och stugor många.

Doften av kaffe, av saffran, av kanel spred sig över snölagret. Nerifrån vägen hördes en korus av röster när fågelsång blandandes med stämmor av toner ur de djupaste och klaraste noter som någonsin delat plats.

Ljuset bars av henne.
Ljusets Drottning.
Isdrottningens kära syster.

Hon skred över vägen.

Varg-klaner, rävar, tärnor, stjärn-alver, trollkarlar, nissar och ugglor i en brokig skara runt om henne. Vättar bar släpet från hennes lysande skrud ovan snötäcket. Det vita älgparets tvillingar från förra hösten lufsade längst bak i tåget.

Kasha och Bore stod precis utanför stalldörrarna. Lyktorna väntade ute i snön. Isvinden yrde. Djupa drivor hade formats av det vita sedan gårdagens snöstorm.

“Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia…”

Tonerna vävdes ihop från alla språk i ett.

Varje år, i årtusenden, runt denhär tiden, hade människan gått mot det inre. Tillbringat tid med att lyssna på sin själ, på träden, med att yla med vargarna, rulla runt och stoja med rävarna, sträcka på sig och klättra med lodjuren, ställa frågor till ugglorna, släppt in vintergatan i hjärtat.

Och just på denhär dagen, just då, den trettonde dagen i den mest magiska månaden, då kom den mest spröda stjärna vandrandes över horisonten. En stjärna strålande i guld och röda kristaller. Ljusets Drottning. Lucia.

När hon vandrade över himlavalvet, när Ljusets Drottning spred sig från berget, genom dimman, in i skogen, visade sig för människan – då kom Ljuset.

En liten gnista tändes i hjärtat, i ögonen. En låga som när den närdes av kontakten med allt som är spreds, växte, expanderade för att till slut plötsligt förbrinna som ett väldigt tomtebloss.

Mitt i vintern, mitt i mörkret, mitt i den välsignade vilan, där – bara där – fann man Glädjen.

Cecilia Götherström, 13 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 5 / De 3 första klanerna

Arthur1

Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.

Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.

Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.

I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.

Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.

Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.

De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.

Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa – födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.

Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.

Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.

Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.

Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.

Cecilia Götherström, 5 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 4 / Hölje

IMG_7829

Bore kunde andas ut normalt igen.

Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.

Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.

Omärkbart först, tassandes nästan.

Ostoppbart senare.

Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.

Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.

Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.

Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.

Några ögonblick senare var det över.

Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.

Skulle isen bära?

Hon kom ju inte ensam …

Cecilia Götherström, 4 december 2015