Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

Marianne PerssonHon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.
Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det andra livet som kanske inte fanns mer…
I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.
Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit, Marianne Persson, Rödön

Isdrottningens Tidsålder / Del 1 / Han

Reiki

Han stod där.

Där, vid vattnets mynning.
På den stenklädda stranden, mellan tallbarr och myror som egentligen skulle vila för vintern.

Sjön rörde sig.
Vågorna kluckade, ställde frågor ingen riktigt visste svaret på längre.

Hans tjocka, flätade, vita skägg räckte ända ner till midjan.
Det strepiga, toviga håret – liknande ett garnnystan av ren getull som nystats upp igen alltför många gånger – rörde sig i vinden till takten av nynnande vingslag från trastar och talgoxar.
Fötterna kändes hemma, hjärtat vred sig medans tankarna tog alldeles för många vändor bakom de isblå ögonen.

Hans högra hand slöt sig allt mera krampaktigt om den tjocka staven vilken formats av seklers resor bland is, snö och vatten, i klorna av örnar och vittror, kastandes fram och tillbaka tills den landade där på “hans” strand för tusentals år sedan.

Han andades in djupt.

Var det inte en liten ton av kyla i luften?
Fanns det inte åtminstone ett uns av ett löfte att hon var på väg? Att det var den här vintern hon skulle komma tillbaka? Starkare.

Eller inbillade han sig?
Lät han önsketänkandet ta över?

Även visa män med stora hjärtan kan förvilla sig ibland…

Han andades ut. Helt. Tills det blev tomt.
Jo.
Där.
Det kom lite ånga ur näsa och mun.

Han vände blicken mot nordväst, upp mot det stora vita, sniffade in luften, kände att det faktiskt pirrade lite i den gamla kroppen, i de stela benen.

Med ens kom det en gråvit blixt ur intet, en vibration så stark att det kändes som om staven skulle dras ur hans grepp och ner genom stenarna, ner i berggrunden. I nästa ögonblick sköt den i höjden.
Han fick använda all sin mästarstyrka för att hålla fotfästet i stenarna, fingrarna slutna om den av elementen slätslipade staven samtidigt som den flängde upp mot skyn.

En virvlande storm svepte över himlavalvet.

Var hon på verkligen på väg?

Cecilia Götherström 1 december 2015