Kringlans Kalender / Steget, 21 december

Meru

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.


Cecilia Götherström, 21 december 2014

Advertisements

Kringlans Kalender / Jakt, 14 december

Den Vita

Orion stod högt på himlen.

Den Vita stannade. Lyssnade. Lade lite mer vikt i tassarna på vänster sida där sluttningen bar av rakt nedåt mot fjordens kalla vatten.

Flocken hade lämnat skogen och Meru bakom sig många dagar tidigare och vandrat i gänglig takt den största delen av avståndet.

När de nått de vida vidderna vid kalfjället hade de flugit fram i full fart ett tag. Inte för länge. De var tvugna att spara på krafterna eftersom dessa skulle behövas senare, men fram tills den stunden anlände hade de i alla fall känt av flyktens vind lite grann.

Vistats en liten stund där i den ultima friheten där tassarna knappt nuddade marken , där de flöt fram i jaktens fart över jordens yta. Vinden som svepte in i ögonen, näsborrarna som vidgades både av luftmotståndet och av att dofterna var mycket mer intensiva i denhär farten, öronen vikta bakåt för att höra det som varken sågs eller kunde förnimmas av nosen, svansen i linje med terrängen under de svävande tassarna, håren mellan trampdynorna som känselspröt mot stock, sten, snö och klipphäll. Andningen som följde rytmen av pulsen.

Magin i att jaga som en flock, som en enhet, var obeskrivbar för den som aldrig känt varga-energin. Hur man var en del, trots att man inte var en del, bara var ett. Hur man kände hela ytan, utrymmet, rymden omkring, under, ovan, emellan, bakom, framför och inne i hela flocken samtidigt.

I jakten och i flykten var flocken som mest levande.

Det var bara det att denhär gången var det inte en jakt på ett byte som skulle försörja varg-stammen den kommande veckan. Nu var det en förberedelse på att återfinna förlorade själa-delar.
En övning i synkronisitet, i förståelse och förundran, i nyfikenhet och visdom, i vetande och ovetande – allt i ett.

Den Vita vände blicken upp mot Orion.

Hur kom det sig egentligen att Orion, Jägaren, hade fått en så stor plats på den mänskliga stjärnhimlen medans hans två jakt följeslagare, vargarna, fått platserna bakom och under honom med namnen Lilla Hund och Stora Hund?

Det var dags att återgälda den äkta mytologin till människan.

Cecilia Götherström, 14 december 2014