Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

Meru

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.
Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.
De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.


Cecilia Götherström, 3 december 2015

Kringlans Kalender / Gryning , 1 december 2014

1795805_742512645827567_4960941910241640645_o

Hon sjöng in gryningen.
Varje morgon på samma sätt, men ändå på sitt sätt.

Gryningens glittrande små strålar kittlade hustaken, bergstopparna, de frusna åkrarna, havets brusande yta, asfalten på gatorna, snön på skogsstigarna. Först lite i taget och sedan mer och mer intensivt.

Kittlandet gick över i en varm, mjuk energi som spreds liksom smältande lava guld över hennes ryggrad, hennes hud, hennes tassar. Rakt ner i jorden, upp till nosen, ut till den yttersta spetsen av svansen där den spreds vidare ut i luften. Virvlandes nära marken några sekunder för att sedan fylla hela utrymmet mellan himmel och jord i spiralformer, i fjärilsformer, i snökristallsformer.

Sången började gurgla djupt nere i hjärtat kändes det som. Fast nej, egentligen började den i tassarna, i tramdynorna. Nej, den började ännu djupare ner – nere i jorderns inre där lava guldet kokade sedan tidernas begynnelse.

Allt det tunga blåste bort, korn för korn, när sången vaknade.
Långsamt, försiktigt först – för att avslutas med svepande tag.

Hon kände uppvaknadet av sången kittla. Hon lät klorna sjunka djupare ner i marken, kände värmen och kärleken från jordens yta – lika varm som gryningen, lika varm som glittret djupt inne i hjärtat. Hon lät sig själv bäras.

När hon öppnade strupen mot morgon skyn bar sången sig själv ut. Ut, som ett moln av silverstrålar som blandades, vävdes ihop, med gruppens guld till denna dagens magi. Denna dagens energi.

De andra vaknade upp.

De sträckte på sig, spretade med tassor och klor, sjönk in i jorden med starka trampdynor, vände sina svarta, fuktiga nosar mot grynings – glittret. De lät sitt hjärteljud, sin existens, allt som fanns inombords hälsa grynings-sången välkommen.

Världen kunde vakna.

Cecilia Götherström, 1 december 2014