Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Kringlans Kalender / Meru, 18 december

Meru 18

De var nästan framme.

En varg och en människa. Ovanför trädgränsen, högt ovan fjorden. De vida vidderna på väg upp mot platån sträckte ut sig framför dem.

Nu var det Meru´s tur att känna hjärtesnörpet och vidgandet av hjärtat som alltid följde därefter. Han tog första steget ut på vidderna, lät tassarna sjunka ner i detta rike, detta öppna, vita, osköndade paradis där naturen fortfarande var vild. Där drömmar levde. Där slöjan, dimmorna inte fanns. Själarnas rike hade det kallats av visa skalder.

Meru, som själa-väktare var, log för sig själv innan han gäspade stort. Trots gåvan skalderna hade att kunna förgylla ord med magi och ge dem vingar så kunde inte ens deras trånande hjärtan se att här, här uppe i vidderna, här var själen. Inte ensam, inte utanför, inte inuti utan överallt samtidigt.

Här vandrade Meru och Elsa i symbios, varg och människa i symbios för att det bara var så helt enkelt.

Elsa kände marken mjuk som mossa under fötterna, trots att hon fortfarande klev i skaren.
Hon vidgade näsborrarna för att ta in dofterna av de vida vidderna, sträckte ut armarna och gäspade upp mot himlen.

Meru puffade på henne med ena flanken, utmanacde henne till en kapplöpning.

Elsa kastade ett moln av snö mot honom, lät sig jagas av vargen, ljudligt skrattande så att tårarna sprutade. Hon snubblade över en vitklädd grästuva. När hon kom upp på knä igen tittade hon upp mot tre par varga-ben. Tre par!

Meru. Grå, stor, ståtlig, i mitten.

Vid hans vänstra sida en varg-broder, nästan dubbelt så hög, med intensiva ögon under en tufsig panna. Raku.

Vänster om Meru en spenslig, lite sliten nästan, varga-broder med ögon som var plirande busiga samtidigt som de såg in i själen. Forst.

Forst gick fram till Elsa, placerade sin nacke under hennes arm och innan hon visste ordet av stod hon upp med ett kram-tag om denna vilda varelse.

Raku la sig ner som en sfinx. Forst ledde Elsa till Raku’s sida. Meru signalerade att hon skulle ta sig upp på Raku´s rygg.

Elsa nickade och klev upp.

Cecilia Götherström, 18 december 2014

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / Jakt, 14 december

Den Vita

Orion stod högt på himlen.

Den Vita stannade. Lyssnade. Lade lite mer vikt i tassarna på vänster sida där sluttningen bar av rakt nedåt mot fjordens kalla vatten.

Flocken hade lämnat skogen och Meru bakom sig många dagar tidigare och vandrat i gänglig takt den största delen av avståndet.

När de nått de vida vidderna vid kalfjället hade de flugit fram i full fart ett tag. Inte för länge. De var tvugna att spara på krafterna eftersom dessa skulle behövas senare, men fram tills den stunden anlände hade de i alla fall känt av flyktens vind lite grann.

Vistats en liten stund där i den ultima friheten där tassarna knappt nuddade marken , där de flöt fram i jaktens fart över jordens yta. Vinden som svepte in i ögonen, näsborrarna som vidgades både av luftmotståndet och av att dofterna var mycket mer intensiva i denhär farten, öronen vikta bakåt för att höra det som varken sågs eller kunde förnimmas av nosen, svansen i linje med terrängen under de svävande tassarna, håren mellan trampdynorna som känselspröt mot stock, sten, snö och klipphäll. Andningen som följde rytmen av pulsen.

Magin i att jaga som en flock, som en enhet, var obeskrivbar för den som aldrig känt varga-energin. Hur man var en del, trots att man inte var en del, bara var ett. Hur man kände hela ytan, utrymmet, rymden omkring, under, ovan, emellan, bakom, framför och inne i hela flocken samtidigt.

I jakten och i flykten var flocken som mest levande.

Det var bara det att denhär gången var det inte en jakt på ett byte som skulle försörja varg-stammen den kommande veckan. Nu var det en förberedelse på att återfinna förlorade själa-delar.
En övning i synkronisitet, i förståelse och förundran, i nyfikenhet och visdom, i vetande och ovetande – allt i ett.

Den Vita vände blicken upp mot Orion.

Hur kom det sig egentligen att Orion, Jägaren, hade fått en så stor plats på den mänskliga stjärnhimlen medans hans två jakt följeslagare, vargarna, fått platserna bakom och under honom med namnen Lilla Hund och Stora Hund?

Det var dags att återgälda den äkta mytologin till människan.

Cecilia Götherström, 14 december 2014

Kringlans Kalender / Mötet, 9 december

Meru

Meru väntade.

Han hade stannat lite på avstånd, inne bland träden.

Han kände på sig att det kanske hjälpte människan att se honom mellan trädstammarna först, där han inte tedde sig så grå och stor som ute på stigen i allt det vita.

I flocken kallade de honom ofta Den Grå. Men Meru kände sig mer förbunden med sitt egentliga namn. Framför allt när han var ute och rörde sig ensam som nu.

Den Grå innehöll en helt annan namn-energi, som fylldes ihop med hela varg-stammen. Det var en varande energi, en energi som inte hade så mycket med individen Meru att göra, en energi som förstärktes ihop med de andra, en styrka som växte fram ur unisonen med flocken, bergen och dess gemensamma sinne.

Här emellan träden var han Meru.

Meru, ett barn av skogen, ett barn av Moder Jord, ett barn väntandes på ett annat barn.

Skogens barn som möttes igen, båda två med en uppgift som bara kunde fullföljas tillsammans.

Detdär med “ensam är stark” och “antikens hjältar” var ett koncept som enbart fanns till i de människo sinnen som tappat kontakten. Som förlorat känselspröten i tårna, i fingrarna, i magen, i halsgropen, på hjässan, i hjärtat.
Det fanns många ställen där dessa varelser lyckats stänga av en del av sin själ. “tappat bort sig själva” som de brukade kalla det.

Meru gäspade.

Mitt emot honom stod människan.

Han tittade djupt in i hennes ögon.

De glittrade.

Cecilia Götherström, 9 december 2014.

Kringlans Kalender / 11 , 6 december 2014

11

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014