Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 7 / Grannar

IMG_5932

Bore hämtade mer ved. Ved till stallet.
Arthur skulle behöva värma sig lite, eller i vilket fall stå i skydd från vinden ett tag, när de anlänt.

Det knastrade under stövlarna hans, det skrapade när granit gneds mot kristaller under den mjuka ytan av kramsnö som täckte skogslandskapet jämte det glistnande islagret därunder.

En ugglas hoande i barrskogen, ett sirligt porlande av bäcken under det första is-skiktet, klapprandet av bävertassar när de tog sig ur isvaken och in i sin närmare tio meter höga vinterbonad.

Kunde han urskilja lätt bjällerklang i bakgrunden?
Där, på andra sidan kullen? Den som vette ner mot sjön?

Bore satte bryskt ned korgen med ved, andades ut, utmynnande i en mindre snöstorm vilken vred sig, snurrade runt, smög iväg som ett litet nysande ur hans mun.

Han skulle bli tvungen att passa sig insåg han nu. Hans krafter var ofantliga och i denna tid gick de inte att dölja längre.

Hur skulle han kunna deltaga på julmarknaden i stan precis som varje år hitintills om varje liten utandning, varje hjärtligt leende skapade en mindre snöstorm eller ett regn av iskristaller?

Och det var bara några av de små, harmlösa, krafterna…
Den kommande tiden var det de “riktiga”, de sanna, de gränsande på förstörande, krafterna som skulle röras upp…

Han beslöt sig för att skida ner till sjön igen för att se hur lång hon kommit.

Han hade lätt kunnat låta sig gro till sin fulla storlek och på så sett kunnat se sjön och andra sidan från hjemmet men han ville inte ta risken att visa sig fullt ut ännu.

Bertil, Bosse, Gerda och Anders – de närmaste grannarna kilometervis längre norrut – trodde fortfarande att han var en vanlig, något härsken, äldre man som alltid var jultomte på julmarknaden inne i stan och levde sitt liv resten av året i skymundan på gården med sina hönor, kaniner, getter, sin häst Julle och jakthunden Lajka.

De hämtade glatt ägg hos honom, fyllde hans buk varje torsdag med wienerbröd och kanelbullar, bjöd honom på nyårsfirande. De älskade hans djupt kluckande skratt, hans historier om korpar, älgar, björnar, vässlor och “ett och annat oknytt” från alla hans långa skogsvandringar.
Ingen annan kände trakten och dess historia som Bore.

Det var inte utan att de ibland undrade om det var den “riktige” Jultomten som bodde där mitt i skogen, bakom kullen vid sjön.

Samtidigt visste de att “Jultomten” bara var ett namn för något mycket större, något i hög grad uråldrigt, något som hade försvunnit tillbaka in i ur-naturen, ur-jorden och ur-berget när människan flyttade ur sin själ.

Cecilia Götherström, 7 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 6 / Kärnan

Suus

Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.

När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.

En cirkel, en helhet, – ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.

I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.

Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.

Is-vinden svepte in dem.

Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.

Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda – lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med dem mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.

Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.

Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.

Cecilia Götherström, 6 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 5 / De 3 första klanerna

Arthur1

Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.

Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.

Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.

I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.

Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.

Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.

De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.

Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa – födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.

Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.

Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.

Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.

Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.

Cecilia Götherström, 5 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 4 / Hölje

IMG_7829

Bore kunde andas ut normalt igen.

Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.

Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.

Omärkbart först, tassandes nästan.

Ostoppbart senare.

Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.

Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.

Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.

Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.

Några ögonblick senare var det över.

Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.

Skulle isen bära?

Hon kom ju inte ensam …

Cecilia Götherström, 4 december 2015