Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015