Isdrottningens Tidsålder / Del 13 / Ljusdrottningen

det_stralar_en_stjarna_s

Det strålade en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon stod medans natten gick tunga fjät runt gård och stuva.

Världen var inlindad i en kokong av vitt som täckte den glasklara isytan. Vedstubbar hade huggits i mängder kvällen innan, sprakade nu i brasor inuti hus och stugor många.

Doften av kaffe, av saffran, av kanel spred sig över snölagret. Nerifrån vägen hördes en korus av röster när fågelsång blandandes med stämmor av toner ur de djupaste och klaraste noter som någonsin delat plats.

Ljuset bars av henne.
Ljusets Drottning.
Isdrottningens kära syster.

Hon skred över vägen.

Varg-klaner, rävar, tärnor, stjärn-alver, trollkarlar, nissar och ugglor i en brokig skara runt om henne. Vättar bar släpet från hennes lysande skrud ovan snötäcket. Det vita älgparets tvillingar från förra hösten lufsade längst bak i tåget.

Kasha och Bore stod precis utanför stalldörrarna. Lyktorna väntade ute i snön. Isvinden yrde. Djupa drivor hade formats av det vita sedan gårdagens snöstorm.

“Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia…”

Tonerna vävdes ihop från alla språk i ett.

Varje år, i årtusenden, runt denhär tiden, hade människan gått mot det inre. Tillbringat tid med att lyssna på sin själ, på träden, med att yla med vargarna, rulla runt och stoja med rävarna, sträcka på sig och klättra med lodjuren, ställa frågor till ugglorna, släppt in vintergatan i hjärtat.

Och just på denhär dagen, just då, den trettonde dagen i den mest magiska månaden, då kom den mest spröda stjärna vandrandes över horisonten. En stjärna strålande i guld och röda kristaller. Ljusets Drottning. Lucia.

När hon vandrade över himlavalvet, när Ljusets Drottning spred sig från berget, genom dimman, in i skogen, visade sig för människan – då kom Ljuset.

En liten gnista tändes i hjärtat, i ögonen. En låga som när den närdes av kontakten med allt som är spreds, växte, expanderade för att till slut plötsligt förbrinna som ett väldigt tomtebloss.

Mitt i vintern, mitt i mörkret, mitt i den välsignade vilan, där – bara där – fann man Glädjen.

Cecilia Götherström, 13 december 2015

Kringlans Kalender / Själavandring, 13 december

Meru

I huvudet kunde hon höra julsånger tonas in och ut ur varandra, så som en diskjockey på 80-talet brukade dimma den ena låten in i den andra. Trots att hon försökte att koncentrera sig på nuet, på att lyssna till vargens fotsteg, till grenar och trädstammar som gnisslande när de rörde sig mot varandra till vindens nycker, så hörde hon julsång efter julsång.

Samtidigt, med varje steg hon tog i den djupa snön, så kom tankarna. Samma tankar som alltid mal ; “Hur hade hon landat här? Hur kunde det bli såhär? Att livet bara gick och det kändes så fel? Så fel trots att det fanns så ofantligt mycket mer rätt än fel?”

Meru kände hur människan ibland blev lite tyngre – hennes tag om hans päls släppte lite samtidigt som hon lutade sig djupare mot honom. Ett ögonblick senare var taget bestämdare och hon gick upprätt igen.
Så höll det på. Tung. I takt. Tung. I takt. Tung. Tung. I takt.

Han förstod vad hon bar på.

När han var liten valp hade han ofta vandrat över de höga och vassa klipporna med Silver, som han kallade sin mor då – nu var hon Den Vita även för honom – och ställt samma frågor om och om igen; “Vad hände? När blev avståndet så stort? Varför? Varför kallar människan oss ett hot? Varför är de rädda för oss? Var kommer hatet ifrån?”

Julsångerna tystnade.

Elsa hörde vinden ikapp med Merus andetag.

Lite längre fram såg det ut att finnas lä. Molntäcket hade öppnats och halvmånen sken ner över två stora stenar lutandes mot varandra. Mellan stenarna skulle det vara stilla.

Stilla, som en Lucia-morgon.

Minnen av Lucia-tåg, från en lycklig skoltid, vällde över Elsa.
Ljuset! Vi bär alla ett ljus! Hon kom ihåg!
Hur det var när själen var hel.

Meru sänkte nosen och började putta runt snön vid öppningen till de lutande granitblocken genom att röra på huvudet med svepande rörelser vilka fick nosen att fungera som en sopkvast.
Torrt, fnöskigt gräs och varm jord kom upp till ytan.

Elsa såg hans ögon glänsa som två levande ljus.

Hans själ var hel.

Cecilia Götherström, 13 december 2014

Swedish / Luciamorgon med Nisse, 13 december

Nisse

“Natten går tunga fjät, runt gård och stuva”… Jag slutade knapra på kotten och tittade mot de andra. ”Kring jord som soln förlät, skuggorna ruva”…
Det var inte direkt den vackraste sångrösten som ljöd, men vad gjorde det?
Ur snö-grottan kom Nisse skridandes, iklädd sin gonatt-särk och med luciakronan ovanpå luvan.

”Då på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår”… vid Nisses högra sida klev Ragnar fram, vit som han redan var i sin fjällrävsskrud, med extra glitter i svansen och med en stjärna placerad mitt i pannan.

”Sanktaa Luciaa, Sankta Lucia”, Pes väna röst vid Nisses vänstra sida, silverglitter om kronan.

Kunde en Lucia morgon verkligen bli mer bisarr och samtidigt vackrare än såhär?
Än med morgonstjärnan i gryningen, mina nyfunna vänner lussandes i snön…
Jo, det kunde den!

Där, lite längre ner i skogsbrynet kom Algots hela älgfamilj ståtligt stolpande ur skogen, med sig hade de Nisses familj med Gertrud sittande på Wilmas rygg medans Tindra och Loke åkte skid-sele bakom Trulle och Bulle. I Algots krona vilade lussekatter på snöstänkta halmstrån.

Domherrarna vaknade först. Långsamt började de småsjunga. Det lät som ”gläns över sjö och strand”. Koltrastarna rörde sakta på sig, först huvudet, sedan vingarna och sist huvudet igen innan de stämden in i sången.

En Lucia morgon utan dess like!

Några ögonblick senare var det morgondryck, lussebullar, kvitter, snöbollskrig, rutschande, bullrande, skratt och viskningar om vartannat.
Stor-Mor satt bakåtlutad mot berget med tassarna vilandes på magen och betraktade oss med ett roat leende.
”Se, alla väsen i harmoni! Precis som det var menat från början!”

Cecilia Götherström, 13 december 2013