Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Kringlans Kalender / Steget, 21 december

Meru

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.


Cecilia Götherström, 21 december 2014

Kringlans Kalender / Meru, 18 december

Meru 18

De var nästan framme.

En varg och en människa. Ovanför trädgränsen, högt ovan fjorden. De vida vidderna på väg upp mot platån sträckte ut sig framför dem.

Nu var det Meru´s tur att känna hjärtesnörpet och vidgandet av hjärtat som alltid följde därefter. Han tog första steget ut på vidderna, lät tassarna sjunka ner i detta rike, detta öppna, vita, osköndade paradis där naturen fortfarande var vild. Där drömmar levde. Där slöjan, dimmorna inte fanns. Själarnas rike hade det kallats av visa skalder.

Meru, som själa-väktare var, log för sig själv innan han gäspade stort. Trots gåvan skalderna hade att kunna förgylla ord med magi och ge dem vingar så kunde inte ens deras trånande hjärtan se att här, här uppe i vidderna, här var själen. Inte ensam, inte utanför, inte inuti utan överallt samtidigt.

Här vandrade Meru och Elsa i symbios, varg och människa i symbios för att det bara var så helt enkelt.

Elsa kände marken mjuk som mossa under fötterna, trots att hon fortfarande klev i skaren.
Hon vidgade näsborrarna för att ta in dofterna av de vida vidderna, sträckte ut armarna och gäspade upp mot himlen.

Meru puffade på henne med ena flanken, utmanacde henne till en kapplöpning.

Elsa kastade ett moln av snö mot honom, lät sig jagas av vargen, ljudligt skrattande så att tårarna sprutade. Hon snubblade över en vitklädd grästuva. När hon kom upp på knä igen tittade hon upp mot tre par varga-ben. Tre par!

Meru. Grå, stor, ståtlig, i mitten.

Vid hans vänstra sida en varg-broder, nästan dubbelt så hög, med intensiva ögon under en tufsig panna. Raku.

Vänster om Meru en spenslig, lite sliten nästan, varga-broder med ögon som var plirande busiga samtidigt som de såg in i själen. Forst.

Forst gick fram till Elsa, placerade sin nacke under hennes arm och innan hon visste ordet av stod hon upp med ett kram-tag om denna vilda varelse.

Raku la sig ner som en sfinx. Forst ledde Elsa till Raku’s sida. Meru signalerade att hon skulle ta sig upp på Raku´s rygg.

Elsa nickade och klev upp.

Cecilia Götherström, 18 december 2014

Swedish / Välkommen

stilla_mass_banner

Välkommen.

Det är här.
Det har börjat.

Mossan som omger trädens fötter är grönare än vad HD-tv’n kan göra den.
Du känner livet från varje träd, varje buske, varje fågel som kvittrande eller kraxande förkunnar att ”nu är det här”.

Inte bara naturen, även luften i staden, är stilla. Tyst.
Väntande, varande, andandes.

Jordens hjärtslag blir ett med våra,
våran andningsrytm blir en med den svävande dimmans,
vingslag och hovslag blir ett med rytmen av våra hjärnvågor.

Solen som går upp imorgon är inte samma sol som går ned idag.

Ny Jord.

Cecilia Götherström, 22 december 2012