Kringlans Kalender / Andetaget, 20 december

Vargar

Elsa andades in bergsluften.

Den Vita drog in luften genom både nos och framtänder.

Meru lade sig ner och gäspade stort i en indandning.

Det var stilla, och ändå rörelse.

All rörelse som skedde var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet var rörelsen och varandet i sig.

“Det är det”.

Elsa hörde Den Vita’s röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.

“Det som är syftet. En andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”

Elsa hörde hur en suck tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.

Hon tittade först mot Den Vita. Sedan mot Meru.

Meru fortsatte där Den Vita avslutat;

“Allt du ser, allt du möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost, i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning. Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu var de Meru’s tur att sucka tungt.

“Var tappade människan sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta luften.

“När människan tog in rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ. Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.

Den Vita stod upp på alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett och samma andetag.

Meru och Den Vita


Cecilia Götherström, 20 december 2014

Advertisements

Kringlans Kalender / Dag 10, Sång

Meru

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.
Av någon anledning tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.
Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?
Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014