Isdrottningens Tidsålder / Del 18 / Solen

250px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped

Alla renar från de trettio första ren-klanerna var redo. Samman med stjärn-alver och fjällrävar skulle de ta det första skiftet.

Bore hade suttit under en gran nedom stjärnhimlen och förberett sig hela natten. Han hade suttit alldeles still, jordad genom litosfären hela vägen till den brinnade mitten av vår planet. Staven låg hela tiden framför honom, sprakande, ibland nästintill svävandes, laddandes.

En vinterstorm utan dess like skulle svepa över landet.

Isdrottningen hade färdats med Arthur upp mot bergets fot. Under kvällen skulle hon nå toppen.

En iskyla skulle spridas, skulle kapsla in när och fjärran.

Pilgrim skulle leda intåget, vilket egentligen var ett ut-tåg , med Skarpsinnet i spetsen.

Varga och hennes varg-klan skulle möta upp med alla de andra vandrande varg-ätterna ur kompassens alla vädersträck runt tiden när den sista renen precis gett sig av från kalhygget.

Hvite och Böle skulle inta platsen vid Bore´s sida nere vid sjön.

Storulven väntade hinsides, i ande-kontakt med Varga, Kasha och Bore.

Morgon – , eller snarare förmiddags, – solen vandrade över sjön. Bore var redo.

Så fort solen rörde vid andra sidan skulle vinter-kaskaden skingras.
Allt var stilla. Allt var tyst. Fast ändå inte.

Småfolk, jättar, knytt, fåglar och stjärnludd hade fullt upp. De nynnade, visslade, samlade upp silver-alvernas damm i små korgar för att fläta in det i varje stubbig ren-svans.

Människan sprang runt i stressen, blind för vad som låg i luften.

Kasha steg av Arthur. De hade nått en höjd där hon i väster kunde se kalhygget och alla varg-stammar som närmade sig . Syd-öst om Bore´s stall sträckte sig den alldeles igenfrusna sjön ut sig åt alla håll. Isblock hade bildats, staplats upp på stranden varje natt när sjön sjöng och bred ut sig över sina egna bankar.

Hon sträckte sig mot sadelväskan, tog ur en kopp och ett väl inlindat pappers-paket. I pergamentrullen fanns de uråldriga instruktionerna , besvärjelserna för initieringen. Hon lösgjorde det i guldtrådsdukar inpackade svärdet från gördeln bak sadeln.

Det var dags.

Solen började sin vandring.

Varga rös.

IMG_5994

Cecilia Götherström, 18 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 6 / Kärnan

Suus

Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.

När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.

En cirkel, en helhet, – ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.

I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.

Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.

Is-vinden svepte in dem.

Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.

Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda – lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med dem mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.

Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.

Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.

Cecilia Götherström, 6 december 2015