Kringlans Kalender / Uppvaknande, 19 december

Vit

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014

Advertisements

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / Den Vita, 3 december 2014

3 december

Morgonstjärnan stod fortfarande högt på himlen och mossan tittade fram mellan rimfrost och snötäcken.

En av valparna gav ifrån sig ett pip. Det var lite tidigt för honom och han ville hellre ligga ihoprullad och gäspa tills solen stod så högt att den värmde hans hjässa.

Tärna, valpens mor, puffade på honom med nosen för att få honom att stå upp och sträcka ut sig precis som de andra. Det var ju viktigt att de små lärde sig tidigt att låta tassarna sjunka ner i jorden och få kontakt med dagens energi så fort det gula guldet badade dem.
Samtidigt kunde hon förstå lille Raku.
Det var vinter. Det var något kyligare än vad som var brukligt när valparna kom till världen. Men världen var inte heller som den varit.

Tärna vände nosen mot morgonstjärnan och sjöng ut sin fråga, sin förundran, sitt lilla oros-moln.

Den Vita stod och lyssnade.

Medans flocken rörde sig i morgonrutinerna blickade hon ut med ett vakande, stolt och kärleksfullt modershjärta över det som var hela hennes varande. Denna starka varga-stam, som höll ihop utan att fastna. Som levde met ett lyssnade, givande, delande och fullföljande varje ögonblick av den tid som egentligen inte fanns.

Hon hörde Tärnas frågeton bäras över kullen, och hon förstod hennes oro. Raku hade fötts en kort tid sedan, när snön precis började falla, tillsammans med Senna och Luka.
Valpar föddes aldrig runt denhär tiden.
Och mossan stack aldrig fram ur snön runt denhär tiden heller.

Men Den Vita visste.

Visste att Hon som sänder ljuset, guldet, livsgnistan hade en anledning för allt.
Att det enda flocken behövde göra var att känna, lyssna och följa livsguldets skira toner.

Hon var redo att svara på dagens frågor.

Cecilia Götherström 3 December 2014