Isdrottningens Tidsålder / Del 5 / De 3 första klanerna

Arthur1

Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.

Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.

Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.

I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.

Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.

Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.

De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.

Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa – födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.

Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.

Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.

Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.

Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.

Cecilia Götherström, 5 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 4 / Hölje

IMG_7829

Bore kunde andas ut normalt igen.

Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.

Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.

Omärkbart först, tassandes nästan.

Ostoppbart senare.

Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.

Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.

Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.

Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.

Några ögonblick senare var det över.

Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.

Skulle isen bära?

Hon kom ju inte ensam …

Cecilia Götherström, 4 december 2015

Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

Meru

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.
Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.
De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.


Cecilia Götherström, 3 december 2015

Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

Marianne PerssonHon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.
Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det andra livet som kanske inte fanns mer…
I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.
Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit, Marianne Persson, Rödön

Isdrottningens Tidsålder / Del 1 / Han

Reiki

Han stod där.

Där, vid vattnets mynning.
På den stenklädda stranden, mellan tallbarr och myror som egentligen skulle vila för vintern.

Sjön rörde sig.
Vågorna kluckade, ställde frågor ingen riktigt visste svaret på längre.

Hans tjocka, flätade, vita skägg räckte ända ner till midjan.
Det strepiga, toviga håret – liknande ett garnnystan av ren getull som nystats upp igen alltför många gånger – rörde sig i vinden till takten av nynnande vingslag från trastar och talgoxar.
Fötterna kändes hemma, hjärtat vred sig medans tankarna tog alldeles för många vändor bakom de isblå ögonen.

Hans högra hand slöt sig allt mera krampaktigt om den tjocka staven vilken formats av seklers resor bland is, snö och vatten, i klorna av örnar och vittror, kastandes fram och tillbaka tills den landade där på “hans” strand för tusentals år sedan.

Han andades in djupt.

Var det inte en liten ton av kyla i luften?
Fanns det inte åtminstone ett uns av ett löfte att hon var på väg? Att det var den här vintern hon skulle komma tillbaka? Starkare.

Eller inbillade han sig?
Lät han önsketänkandet ta över?

Även visa män med stora hjärtan kan förvilla sig ibland…

Han andades ut. Helt. Tills det blev tomt.
Jo.
Där.
Det kom lite ånga ur näsa och mun.

Han vände blicken mot nordväst, upp mot det stora vita, sniffade in luften, kände att det faktiskt pirrade lite i den gamla kroppen, i de stela benen.

Med ens kom det en gråvit blixt ur intet, en vibration så stark att det kändes som om staven skulle dras ur hans grepp och ner genom stenarna, ner i berggrunden. I nästa ögonblick sköt den i höjden.
Han fick använda all sin mästarstyrka för att hålla fotfästet i stenarna, fingrarna slutna om den av elementen slätslipade staven samtidigt som den flängde upp mot skyn.

En virvlande storm svepte över himlavalvet.

Var hon på verkligen på väg?

Cecilia Götherström 1 december 2015

Häxdans

IMG_9476

Röken virvlade upp ur skålen.
Små snirkliga banor av tall-rosor, mossa, myrra och grönkålsblad lindade i insvurna löften spred sig i den fuktiga vårnatten.
Vargen ylade i bakgrunden. En dieseldriven skuta puttrade genom den släta vattenytan utan att det egentlige märktes.
Ur gräset steg en vind fram. Virvlande, dansande, smygande, sprattandes och sedan stilla igen.
”Ssshhhhh”, hördes det ur luften. ”Ssshhhhhh”.
”Lyssna på tystnaden,” viskades det ur stenblocken vid vattenbrynet.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det trummades ur träden.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det kom närmare.

Skäggiga, bröst-platts-klädda krigare med kjolar virvlande runt benen steg trummande fram ur ingenting.
De följdes av skira, starka, kvinnor i vitt, purpurrött och himmelsblått, med långt hår, kort hår, krokiga ryggar, stolta hållningar, unga händer och gamla klor i en brokig massa.

Alla dessa händer bar på något. Något man inte såg med blotta ögat, men kände och förstod med hjärtat.

”Bom, bom, bom, bom.”

Karlarna stannade vid vattenbrynet. De banade vägen, bröt upp sin formation så att kvinnorna, sönerna och döttrarna kunde skrida fram till vattnet.

Tusentals händer höll röken och något som bara kunde förklaras med ordet ”Sanningen” i vårat i bland så fattiga språk.

”Sanningen” rörde sig, den bars i alla dessa händer, den andades, den flöt, den böljade och bågnade.

”Bom, bom, bom, bom.”

Hela skaran klev ner i vattnet. Krigarna först. Sannings-bärarna direkt efter.
Sanningen följde.

Trummorna skaldade en rytm starkare än det starkaste hjärta. Händerna dansade ner Sanningen mot vattenytan, där den flöt ovanpå ytskiktet – röken spred sig utåt, uppåt, framåt, tillbaka mot skaran.
Den steg, den sjönk, den delades och satt samtidigt ihop. Den omfamnade trumbärarna, händerna, trumpinnarna, den färdades in genom näsor, tårkanaler och strupar.

Tår spreds, fötter trummade rytmiskt mot marken, mot havsbotten, mot sten, mot gräs, mot vatten, mot jord.

Himlen steg upp, och kom samtidigt tillbaka ner som en bakvänd tsunami som först drar sig tillbaka för att sedan kväva allt i sin väg.

Sanningen dansade.

Kringlans Kalender / Uppvaknande, 19 december

Vit

De hade anlänt.

Ett par timmar tidigare hade Raku, Forst och Meru klivit ner från klippkanten på platån. Elsa hade somnat och hängde fortfarande över Raku´s nacke. När Raku gick ner på alla fyra knäna för att lägga sig på mage vaknade hon upp. Hon kände sig lite stel men konstigt nog inte det minsta kall. Hon såg sig omkring.

Platån sträckte ut sig som en bred tunga över en del av de vida vidderna som skyddades av klippiga toppar från alla sidor. Hon kunde se ner till fjorden, till skogen, långt bort i fjärran.

Under platån låg en grupp valpar och vilade. Tre stycken…

Mindre grupper av vargar – svarta, grå, gråvita, rödspräckliga – levde sitt eftermiddags liv i det solljus som höll på att försvinna. En silver-tung mane var på väg upp på andra sidan, mitt emot den sjunkande solen.

Allt doftade lugn, harmoni, varande och samtidigt var det något som tryckte på, tyngde, både vargar och varande.

Meru sträckte ut sig, tassarna djupt ner under skaren, ryggen lång i en uppförsbacke från skuldror till höfter. Han skakade på hela sin varelse, såg Elsa djupt i ögonen, rakt in i hjärtat av ögonen. Värme, igenkännande, trofasthet, en slags evighet . Samtidigt flöt ett “det är dags nu” från hans djup till hennes inre.

“Tack, vackra Meru”, hörde hon sig själv säga.

Hon visste själv inte var det kom ifrån, hur hon visste hans namn, precis som hon visste vad han kommunicerade och han vad hon bar på och undrade. Men hon såg på honom att det var så, det kändes i allt runt omkring dem.

Bakom sig förnimmde Elsa ett närvarande . Hon hörde mjuka varga-steg i den gnistrande skaren, kände luften från en andedräkt i nacken, doftade något som hon bara kunde kalla naturens rökelse.

Hon sneglade åt höger.

En vit, stor, varg-tass. Så, ännu en. Ett stort fluffigt huvud, vitt, lång nos, svart, snett liggande ögon, allt.

Den Vita placerade sig bredvid människan. Sida vid sida. Huvud vid huvud, hjärta vid hjärta. Blickarna riktade åt samma håll.

Cecilia Götherström, 19 december 2014

Kringlans Kalender / Meru, 18 december

Meru 18

De var nästan framme.

En varg och en människa. Ovanför trädgränsen, högt ovan fjorden. De vida vidderna på väg upp mot platån sträckte ut sig framför dem.

Nu var det Meru´s tur att känna hjärtesnörpet och vidgandet av hjärtat som alltid följde därefter. Han tog första steget ut på vidderna, lät tassarna sjunka ner i detta rike, detta öppna, vita, osköndade paradis där naturen fortfarande var vild. Där drömmar levde. Där slöjan, dimmorna inte fanns. Själarnas rike hade det kallats av visa skalder.

Meru, som själa-väktare var, log för sig själv innan han gäspade stort. Trots gåvan skalderna hade att kunna förgylla ord med magi och ge dem vingar så kunde inte ens deras trånande hjärtan se att här, här uppe i vidderna, här var själen. Inte ensam, inte utanför, inte inuti utan överallt samtidigt.

Här vandrade Meru och Elsa i symbios, varg och människa i symbios för att det bara var så helt enkelt.

Elsa kände marken mjuk som mossa under fötterna, trots att hon fortfarande klev i skaren.
Hon vidgade näsborrarna för att ta in dofterna av de vida vidderna, sträckte ut armarna och gäspade upp mot himlen.

Meru puffade på henne med ena flanken, utmanacde henne till en kapplöpning.

Elsa kastade ett moln av snö mot honom, lät sig jagas av vargen, ljudligt skrattande så att tårarna sprutade. Hon snubblade över en vitklädd grästuva. När hon kom upp på knä igen tittade hon upp mot tre par varga-ben. Tre par!

Meru. Grå, stor, ståtlig, i mitten.

Vid hans vänstra sida en varg-broder, nästan dubbelt så hög, med intensiva ögon under en tufsig panna. Raku.

Vänster om Meru en spenslig, lite sliten nästan, varga-broder med ögon som var plirande busiga samtidigt som de såg in i själen. Forst.

Forst gick fram till Elsa, placerade sin nacke under hennes arm och innan hon visste ordet av stod hon upp med ett kram-tag om denna vilda varelse.

Raku la sig ner som en sfinx. Forst ledde Elsa till Raku’s sida. Meru signalerade att hon skulle ta sig upp på Raku´s rygg.

Elsa nickade och klev upp.

Cecilia Götherström, 18 december 2014

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014