Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 7 / Grannar

IMG_5932

Bore hämtade mer ved. Ved till stallet.
Arthur skulle behöva värma sig lite, eller i vilket fall stå i skydd från vinden ett tag, när de anlänt.

Det knastrade under stövlarna hans, det skrapade när granit gneds mot kristaller under den mjuka ytan av kramsnö som täckte skogslandskapet jämte det glistnande islagret därunder.

En ugglas hoande i barrskogen, ett sirligt porlande av bäcken under det första is-skiktet, klapprandet av bävertassar när de tog sig ur isvaken och in i sin närmare tio meter höga vinterbonad.

Kunde han urskilja lätt bjällerklang i bakgrunden?
Där, på andra sidan kullen? Den som vette ner mot sjön?

Bore satte bryskt ned korgen med ved, andades ut, utmynnande i en mindre snöstorm vilken vred sig, snurrade runt, smög iväg som ett litet nysande ur hans mun.

Han skulle bli tvungen att passa sig insåg han nu. Hans krafter var ofantliga och i denna tid gick de inte att dölja längre.

Hur skulle han kunna deltaga på julmarknaden i stan precis som varje år hitintills om varje liten utandning, varje hjärtligt leende skapade en mindre snöstorm eller ett regn av iskristaller?

Och det var bara några av de små, harmlösa, krafterna…
Den kommande tiden var det de “riktiga”, de sanna, de gränsande på förstörande, krafterna som skulle röras upp…

Han beslöt sig för att skida ner till sjön igen för att se hur lång hon kommit.

Han hade lätt kunnat låta sig gro till sin fulla storlek och på så sett kunnat se sjön och andra sidan från hjemmet men han ville inte ta risken att visa sig fullt ut ännu.

Bertil, Bosse, Gerda och Anders – de närmaste grannarna kilometervis längre norrut – trodde fortfarande att han var en vanlig, något härsken, äldre man som alltid var jultomte på julmarknaden inne i stan och levde sitt liv resten av året i skymundan på gården med sina hönor, kaniner, getter, sin häst Julle och jakthunden Lajka.

De hämtade glatt ägg hos honom, fyllde hans buk varje torsdag med wienerbröd och kanelbullar, bjöd honom på nyårsfirande. De älskade hans djupt kluckande skratt, hans historier om korpar, älgar, björnar, vässlor och “ett och annat oknytt” från alla hans långa skogsvandringar.
Ingen annan kände trakten och dess historia som Bore.

Det var inte utan att de ibland undrade om det var den “riktige” Jultomten som bodde där mitt i skogen, bakom kullen vid sjön.

Samtidigt visste de att “Jultomten” bara var ett namn för något mycket större, något i hög grad uråldrigt, något som hade försvunnit tillbaka in i ur-naturen, ur-jorden och ur-berget när människan flyttade ur sin själ.

Cecilia Götherström, 7 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 6 / Kärnan

Suus

Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.

När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.

En cirkel, en helhet, – ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.

I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.

Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.

Is-vinden svepte in dem.

Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.

Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda – lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med dem mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.

Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.

Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.

Cecilia Götherström, 6 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 5 / De 3 första klanerna

Arthur1

Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.

Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.

Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.

I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.

Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.

Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.

De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.

Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa – födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.

Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.

Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.

Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.

Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.

Cecilia Götherström, 5 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 4 / Hölje

IMG_7829

Bore kunde andas ut normalt igen.

Staven hade laddats ur.
Han stod återigen stadigt på stenarna vid sjön.
Natthimlen var klar.

Ett tunt lager av is började smyga sig in från väster. Vandrandes från Det Stora Havet , via bergskedjan och alla dess toppar, gångar och skrymslen, ven isvinden. Längs med marken kröp kylan fram, klädde allt i sin väg med ett glasklart hölje av frusna kristaller.

Omärkbart först, tassandes nästan.

Ostoppbart senare.

Som en dimma ovan det frusna, det diamantglistnande glatta, flöt is-dammet fram. Liknande ånga, eller präriesand spreds det ovanpå allt det kände. Viskandes. Rörandes. Omhälsandes.
Som magi och o-omvändbar förändring i ett.
Precis som fascination och fasa gränsar tunt till varandra känner vemod och nyfikenhet varandra allt för väl.

Bore vände sig om, stegade upp i skogen. Förflyttade sig lite högre mot kullen med tusenåriga tallar, nyfödda björkar och fruset lingonris.

Där uppe på höjden lyfte han händerna mot den klara luften, sträckte ut armarna, skaldade de en gång hemliga formlerna över den nu helt igen-frusna sjön mot bergskedjan på andra sidan.

Ett litet ljus ovan horisonten, uppom Tvillingtopparna, förkunnade sin närvaro, blinkande som om det svarade honom.
En dans i virvlar när ljuset blev till två, till tre, till tio, till tjugo för att snabbare än Bore kunde blinka förvandlas till ett skådespel likt norrsken sammanvävt med nyårsfyrverkeri i en och samma akt. Ett strålande vattenfall av blått sken dränkte natten.

Några ögonblick senare var det över.

Ett litet ljus som börjat ovan horisonten sågs nu på andra sidan sjön, på isen flera mil bort.

Skulle isen bära?

Hon kom ju inte ensam …

Cecilia Götherström, 4 december 2015

Cecilia 3 december / Isdrottningens Tidsålder / Kallade

Meru

En vibration nådde hennes öron, svävandes i en högre frekvens än kosmos vanligtvis djupare toner.
Varga spetsade öronen. Vred det ena mot ljudet emedan det andra tog in atmosfären runtom henne.

Tonen var förväntad, fast ändå inte.

Flockens hjärta hade hoppats på den, trott på den, levt för den – men allt eftersom tidsanden flyttat sig vidare framåt hade klyftan blivit större samtidigt som förbindelsen blivit djupare.

Underligt egentligen hur genom fysiskt djup och avstånd själaband blev starkare…

Med den tanken på väg ut att blandas med resten av det skapade, flygandes över raviner och dimensioner som tankar gör, skrapade Varga i det tunna vita täcke som skyddade isen med sin högra framtass. Hon vände gapet sitt mot stjärnhimlen. Ett ylande i harmoni med visslandet från fjärran växte fram i strupen, blandades med vind och vintergata. Spreds.

Alla slöt upp.

Tiotusen väldiga grå vargar, glänsande gula ögon i en ofantlig skala påbörjade sitt anländande.Fflock för flock, familj för familj, inledde de sin vandring.

Långa stycken skulle de vandra, men vandra skulle de.

De hade blivit kallade.

Varga andades djupt. Det var alltså dags…

Hennes egen flock av femton vargar, det vita älga paret och pilgrimsfalken skulle samlas i samråd strax.
De skulle kora en som går först, två som följer , tolv som vandrar och tre som vet.

Isdrottningens Tidsålder stod vid tröskeln.

Det var ingen vanlig advents – nedräkning för människosläktet längre.

Alla hade blivit kallade.


Cecilia Götherström, 3 december 2015

Cecilia 2 december / Isdrottningens Tidsålder / Hon

Marianne PerssonHon vaknade av vindens vinande.

Det var två slag efter midnatt.
Vintergatan visade vägen från universumet där ute till denna boning.
Orion klev över himlavalvet med sina två vägvisare, Andromeda härskade över natten medans Perseus rörde sig i takt med helallets puls.

Den skira silvertunna manteln hängde över stolen bredvid liggplatsen. Under stolen låg den väldiga, tunga kronan klädd i de sirligaste iskristallerna världen någonsin skådat.

Hon gäspade stort. Sträckte på armarna, vred på handlederna, vippade på tårna.

En uggla hoade långt bort i fjärran, långt där nere. Skriet av en Pilgrimsfalk – även han fångad i nattens jakt-virvel – försökte dränka tonerna av vindens trummor och tjut runt berget.

Hon skred ut.

Ut mot mynningen, men först till stallet där hästarna stod.

Doften av toviga manar blandad med känslan av fötterna i halmtäcket var något av det bästa hon visste. Det slog med stora slag doften av kaffe och känslan av fötterna i gummistövlarna i det andra livet.
Det andra livet som kanske inte fanns mer…
I vilket fall inte på samma sätt som tidigare, som före denna natten.

Hon svepte manteln tätare om sin kropp, öppnade stall-skåpet för att lyfta ut sin brynja, sin båge och sitt svärd.

En sång blandades med tonerna av den allt snabbare stigande stormen.
En sång av kärlek, av längtan, av vördnad, av förtvivlan, av sår som blödde öppet, av en styrka endbart tillkännagiven i legender.

Dess klanger varvades in med bergets väsen, med vindens suckande, med hästarnas hovskrapande i istäcket under halmen.

Hon fäste bältet över höfterna, lät manteln hakas in, byte is-kronan mot hjälmen smidd av troll och älvor djupt in i den porlande urskogen.
Hon klev ut på höjden.

Inte ett moln in det sammetssvarta.
Var kom vinden ifrån?

Hon visslade.

Cecilia Götherström, 2 december 2015
Photo credit, Marianne Persson, Rödön