Häxdans

IMG_9476

Röken virvlade upp ur skålen.
Små snirkliga banor av tall-rosor, mossa, myrra och grönkålsblad lindade i insvurna löften spred sig i den fuktiga vårnatten.
Vargen ylade i bakgrunden. En dieseldriven skuta puttrade genom den släta vattenytan utan att det egentlige märktes.
Ur gräset steg en vind fram. Virvlande, dansande, smygande, sprattandes och sedan stilla igen.
”Ssshhhhh”, hördes det ur luften. ”Ssshhhhhh”.
”Lyssna på tystnaden,” viskades det ur stenblocken vid vattenbrynet.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det trummades ur träden.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det kom närmare.

Skäggiga, bröst-platts-klädda krigare med kjolar virvlande runt benen steg trummande fram ur ingenting.
De följdes av skira, starka, kvinnor i vitt, purpurrött och himmelsblått, med långt hår, kort hår, krokiga ryggar, stolta hållningar, unga händer och gamla klor i en brokig massa.

Alla dessa händer bar på något. Något man inte såg med blotta ögat, men kände och förstod med hjärtat.

”Bom, bom, bom, bom.”

Karlarna stannade vid vattenbrynet. De banade vägen, bröt upp sin formation så att kvinnorna, sönerna och döttrarna kunde skrida fram till vattnet.

Tusentals händer höll röken och något som bara kunde förklaras med ordet ”Sanningen” i vårat i bland så fattiga språk.

”Sanningen” rörde sig, den bars i alla dessa händer, den andades, den flöt, den böljade och bågnade.

”Bom, bom, bom, bom.”

Hela skaran klev ner i vattnet. Krigarna först. Sannings-bärarna direkt efter.
Sanningen följde.

Trummorna skaldade en rytm starkare än det starkaste hjärta. Händerna dansade ner Sanningen mot vattenytan, där den flöt ovanpå ytskiktet – röken spred sig utåt, uppåt, framåt, tillbaka mot skaran.
Den steg, den sjönk, den delades och satt samtidigt ihop. Den omfamnade trumbärarna, händerna, trumpinnarna, den färdades in genom näsor, tårkanaler och strupar.

Tår spreds, fötter trummade rytmiskt mot marken, mot havsbotten, mot sten, mot gräs, mot vatten, mot jord.

Himlen steg upp, och kom samtidigt tillbaka ner som en bakvänd tsunami som först drar sig tillbaka för att sedan kväva allt i sin väg.

Sanningen dansade.

Kringlans Kalender / Meru, 18 december

Meru 18

De var nästan framme.

En varg och en människa. Ovanför trädgränsen, högt ovan fjorden. De vida vidderna på väg upp mot platån sträckte ut sig framför dem.

Nu var det Meru´s tur att känna hjärtesnörpet och vidgandet av hjärtat som alltid följde därefter. Han tog första steget ut på vidderna, lät tassarna sjunka ner i detta rike, detta öppna, vita, osköndade paradis där naturen fortfarande var vild. Där drömmar levde. Där slöjan, dimmorna inte fanns. Själarnas rike hade det kallats av visa skalder.

Meru, som själa-väktare var, log för sig själv innan han gäspade stort. Trots gåvan skalderna hade att kunna förgylla ord med magi och ge dem vingar så kunde inte ens deras trånande hjärtan se att här, här uppe i vidderna, här var själen. Inte ensam, inte utanför, inte inuti utan överallt samtidigt.

Här vandrade Meru och Elsa i symbios, varg och människa i symbios för att det bara var så helt enkelt.

Elsa kände marken mjuk som mossa under fötterna, trots att hon fortfarande klev i skaren.
Hon vidgade näsborrarna för att ta in dofterna av de vida vidderna, sträckte ut armarna och gäspade upp mot himlen.

Meru puffade på henne med ena flanken, utmanacde henne till en kapplöpning.

Elsa kastade ett moln av snö mot honom, lät sig jagas av vargen, ljudligt skrattande så att tårarna sprutade. Hon snubblade över en vitklädd grästuva. När hon kom upp på knä igen tittade hon upp mot tre par varga-ben. Tre par!

Meru. Grå, stor, ståtlig, i mitten.

Vid hans vänstra sida en varg-broder, nästan dubbelt så hög, med intensiva ögon under en tufsig panna. Raku.

Vänster om Meru en spenslig, lite sliten nästan, varga-broder med ögon som var plirande busiga samtidigt som de såg in i själen. Forst.

Forst gick fram till Elsa, placerade sin nacke under hennes arm och innan hon visste ordet av stod hon upp med ett kram-tag om denna vilda varelse.

Raku la sig ner som en sfinx. Forst ledde Elsa till Raku’s sida. Meru signalerade att hon skulle ta sig upp på Raku´s rygg.

Elsa nickade och klev upp.

Cecilia Götherström, 18 december 2014

Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014