Kringlans Kalender / Dags , 5 december 2014

Meru

Det var dags att röra på sig.

Vinden hade börjat virvla mellan tall och fura. Flocken vände nosarna mot den. Tog in dofterna. Vinden som både serverade och förde bort dofter. Det var finlir om gällde för att kunna känna igen och bedöma hur många svängar vilken doft hade tagit med vilka sorts vindar för att kunna urskilja vad det verkligen betydde.

Nu var tid det att vända sig bort från de varma, sövande vindarna nere i dalen och ge sig av mot de höga, klara, nypande nordanvindarna där skogsgränsen mötte top-vidderna.

Där uppe.

Där allt fortfarande var vilt, ärligt och tydligt. Där vinden levde..Där man kunde höra bergen tala och granarna viska om den vishet som låg dold i det djupa nätverket av uråldriga rötter helt öppet. Där.
Där man var i linje med polstjärnan, sjöng med månen. Där man visste.

Den Vita vände blicken mot skogs stigen. Den som markerade vägen uppåt.
Ett trettiotal varga-ögon riktades mot henne i ett igenkännande och vandringen påbörjades i en symbios där var och en rörde sig på sitt sätt.

Längst bak var ett par gula, starka ögon som stod still.

Den Vita mötte blicken i dessa hemma-hamnar, syknroniserade sin förståelse med denna kraft, denna så bångstyriga och samtidigt visa källa av ren och skär pur natur. Hennes son visste i samma bråkdel av en sekund det hennes eget hjärta redan visste. Det var dags.

Hon vred blicken mot bergen och sedan tillbaka mot Meru.
Meru, så innerligt grå och evinnerligt vetande.

“Gå och hitta människan, älskade”.

Han vände sig om. Med skridande, svävande steg försvann han in i skogstäcket på andra sidan.

Han var på väg.

De var på väg.

Cecilia Götherström, 5 december 2014

Message from the Void

untitled

This morning I received the following message when journeying to the Above – the journeying and meditating being part of the daily practice of the 1 year course Path Of The White Wolf – and something is urging me to share it here:

“Choose softness and love, as there is no need for holding, for fear, for attachment, for fear of the unknown.
All is the unknown.
We know nothing.
What we think we know we hold on to, and through that holding we cannot see the beauty, the magic, the possibilities, the warmth, the joy, the Love of the Void.
There are the glittering stars, the spaciousness.
There is the softness, warmth, joy, even in the midst of chaos and despair.
There is the Space.
Let go and feel the Space. The Space of All That Is. The Void. The Nothingness. The Isness. The Beingness. The Aloneness.
The Alone-ness in the Not Alone of the Oneness. Bliss.
Heaven.
Follow the vibration.