Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 5 / De 3 första klanerna

Arthur1

Hon var där.
Stod på isen bredvid sin fyrfota ledsagare.

Arthur hade varit hennes fars häst under hans senaste år.
Det fanns inget i det långa testamente med gåvor han efterlämnat som betydde mer för henne än Arthur.

Arthur var henne och hon var Arthur. Det var omöjligt att urskilja var hans instinkt, uråldriga varande och styrka övergick i hennes fasta tilltro, outtröttlighet och djupa kännande.

I den här delen av skeendet, den här dimensionen, hade hon och Arthur färdats i närmast oräkneliga tidsåldrar så lika och ändå så helt annorlunda den som nu stod för tröskeln.

Med landadet på isen hade de klivit över den tröskeln. Dörren var nu öppen. Isdrottningens Tidsålder, allts upplösning, de första kliven låg redan bakom dem.

Runt Arthur och Kasha slöt renarna upp. Den största flock renar som setts på denna sidan bergen sedan frosten dragit sig tillbaka.

De anlände med isen, med vinden. De hade följt viskningar, sång och sin egen insikt ner för berghällar, över kalfjäll ,genom åkrar och skogar för att komma hit.

Från söder kom de vita renarna, från väster då grå och från öster de bruna. En del hade bjällror fästa med färgladda band kvar sedan senaste betestiden med människan, andra var mycket unga och burdusa – födda hinsides tiden. Bruna ögon med all kunskap sedan den här kontinentens skapelse möttes upp där på det frusna vattnet.

Kasha och Arthur gick runt hela cirkeln som formats, mötandes led-renarnas blickar, utbytte hjärte-meddellanden, igenkännande som en slags kungörelse av en kommunikation som alltid bestått.

Kasha kunde inte känna var gränsen mellan henne själv och dessa själar, dessa ögon, var. Det var fortfarande ofattbart för henne hur människor i den andra världen hon kände till och hade levt i kunde skilja sig själva ifrån inte bara dessa magnifika skapelser utan alla skapelser på denna Jord.

Hon tittade upp mot Måne, satt upp på Arthur, snurrade runt ett varv, tog en sväng till inom cirkeln nickandes mot klanen från söder, från väster och från öster. Klanen från norr skulle snart vara här den med – de rörde sig fort och skulle hinna ikapp.

Sjuttiotusen renar, en häst och en kvinna gav sig av mot den andra stranden.

Cecilia Götherström, 5 December 2015