Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Advertisements

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014