Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Kringlans Kalender / Andetaget, 20 december

Vargar

Elsa andades in bergsluften.

Den Vita drog in luften genom både nos och framtänder.

Meru lade sig ner och gäspade stort i en indandning.

Det var stilla, och ändå rörelse.

All rörelse som skedde var som om den skedde i stillhet. Till och med de vargar i klungan lite längre ner på vidderna, rullandes runt i en blandning av stojjande och blottade tänder, i förberedelsen på jakten, rörde sig i en synkronisitet som varken kunde eller skulle beskrivas med ord. All rörelse hade ett syfte, och själva syftet var rörelsen och varandet i sig.

“Det är det”.

Elsa hörde Den Vita’s röst i stillheten, trots att inga ljud yttrades i den luft som var vinter-kall-och-klar utanför deras kropppar.

“Det som är syftet. En andning, en rörelse, ett varande, ett syfte. I så många olika skepnader.”

Elsa hörde hur en suck tog sig ut ur hennes egen kropp. En utandandes suck som lät henne sjunka ännu djupare in i jorden och samtidigt bli så mycket starkare inifrån.

Hon tittade först mot Den Vita. Sedan mot Meru.

Meru fortsatte där Den Vita avslutat;

“Allt du ser, allt du möter, i människan, i djuret, i sten, i trä, i vatten, i eld, i mossa, i frost, i allt finns andetaget. Ande-taget. Det pratas om Julens Ande. Om in-andning. Om ut-andning. Allt är en rörelse av den ande vi alla är. Och vi har alla ett syfte, en uppgift här, i denhär anden som vi kallar livet, på denhär Jorden som andas. Men innan vi inser att vi alla är välkomna här, att vi alla and-as, kan inte klockorna ringa i örat med meddelandet om varför, hur, var och när”. Nu var de Meru’s tur att sucka tungt.

“Var tappade människan sitt syfte?” hörde Elsa sig själv fråga högt ut mot den mörka mån-belysta luften.

“När människan tog in rädslan i sina hem”, svarade Den Vita. “När människan stannade till, byggde vad hon kallar hus istället för att vörda det hem hon placerar fötterna i varje morgon när hon vaknar upp, det hem hennes fingertoppar rör vid varje gång hon känner luften i beröringen. När människan förkastade vargen ut i den skog, den vildmark hon stängde sig själv ute ifrån och därmed skilde sig ifrån det starkaste bandet till naturen hon hade. Där försvann en del av människans själ. Där tappades den bort, där bytes den ut mot rädsla”.

Den Vita stod upp på alla fyra i snön. Högtidligt , med luften fylld av både vemod och tillit i ett och samma andetag.

Meru och Den Vita


Cecilia Götherström, 20 december 2014

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / 11 , 6 december 2014

11

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014