Isdrottningens Tidsålder / Del 1 / Han

Reiki

Han stod där.

Där, vid vattnets mynning.
På den stenklädda stranden, mellan tallbarr och myror som egentligen skulle vila för vintern.

Sjön rörde sig.
Vågorna kluckade, ställde frågor ingen riktigt visste svaret på längre.

Hans tjocka, flätade, vita skägg räckte ända ner till midjan.
Det strepiga, toviga håret – liknande ett garnnystan av ren getull som nystats upp igen alltför många gånger – rörde sig i vinden till takten av nynnande vingslag från trastar och talgoxar.
Fötterna kändes hemma, hjärtat vred sig medans tankarna tog alldeles för många vändor bakom de isblå ögonen.

Hans högra hand slöt sig allt mera krampaktigt om den tjocka staven vilken formats av seklers resor bland is, snö och vatten, i klorna av örnar och vittror, kastandes fram och tillbaka tills den landade där på “hans” strand för tusentals år sedan.

Han andades in djupt.

Var det inte en liten ton av kyla i luften?
Fanns det inte åtminstone ett uns av ett löfte att hon var på väg? Att det var den här vintern hon skulle komma tillbaka? Starkare.

Eller inbillade han sig?
Lät han önsketänkandet ta över?

Även visa män med stora hjärtan kan förvilla sig ibland…

Han andades ut. Helt. Tills det blev tomt.
Jo.
Där.
Det kom lite ånga ur näsa och mun.

Han vände blicken mot nordväst, upp mot det stora vita, sniffade in luften, kände att det faktiskt pirrade lite i den gamla kroppen, i de stela benen.

Med ens kom det en gråvit blixt ur intet, en vibration så stark att det kändes som om staven skulle dras ur hans grepp och ner genom stenarna, ner i berggrunden. I nästa ögonblick sköt den i höjden.
Han fick använda all sin mästarstyrka för att hålla fotfästet i stenarna, fingrarna slutna om den av elementen slätslipade staven samtidigt som den flängde upp mot skyn.

En virvlande storm svepte över himlavalvet.

Var hon på verkligen på väg?

Cecilia Götherström 1 december 2015

Advertisements

Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Swedish / Nisse (2012)

Nisse

Snön ligger vit på taken.
Endast Nisse är vaken.

Nisse och hans bästa polare Ragnar Räv.

De har känt varandra i närmare 80 år nu, och varje kväll delar de gröten som Maja sätter ut på farstu trappen till Ragnar.

Maja tror naturligtvis att Ragnar inte är Ragnar. Efter alla dessa år så måste han ju istället vara Ragnars barnbarnsbarns barnbarn.
Om hon hade vetat att det inte varit så, och att dessutom Ragnar delade sin middag med Nisse varje kväll, ja då….

Nissen och räven vandrar iväg mot skogsbrynet.

Hur är det egentligen möjligt att Maja aldrig ser Nisses fotspår i snön och leran bredvid rävens när hon tar in skålen igen varje kväll?

De sätter sig ner – Nisse på sin vanliga favoritsten och Ragnar krullar upp sig som en boll med näsan under svansen bredvid sin bäste vän.

Här sitter de i tystnad varje kväll och undrar – när ska människan öppna dörren och verkligen se vad som finns på andra sidan?
När kommer tiden tillbaka då Maja och hennes folk inte längre låter de fyra väggarna i husen skilja världarna åt ?
Tiden när ”inne och ute” smälter samman igen.
Tiden när vi sitter där ihop, allihop, i skogsbrynet, i tystnaden, blickandes ut över snötäcket och stjärnorna, andandes samma luft – tillsammas.

Cecilia Götherström december 2012

Swedish / Nisse, Gertrud, Loke och Tindra, 21 december

Nisse

Nisse och jag stod vid krönet av “Uppförsbacken”. Där, rakt nedanför oss, låg Nisse-stugan där Gertrud just nu kokade julbrygd, där Loke och Tindra precis borstade snön av näbbstövlarna efter att ha varit ute i stallet och matat hästarna, julbocken, grisarna och sparvarna.

”Yohohoooo!” tjoade Nisse och skuttade över den lilla snövallen som bildats av vinden på krönet med skidorna. ”Sisten nere får mocka hos grisarna!”

Jag slängde mig framåt, nerför ”Uppförsbacken” för att hinna ikapp och köra om Nisse och hans vippande luva. Den sista metern var vi lika och vi landade båda två med dunder och brak vid ladugårdsväggen eftersom ingen av oss hade lärt sig hur man bromsade eller stoppade med längdskidorna.
Återigen kluckade och guppade skrattet i skogen. Nisse tog en näve glitter ur fickan och kastade upp det i den klara luften.

”Tack för denhär resan Nisse!” Jag kramade om min lilla gamla vän.

Dörren till Nisse-stugan var öppen. Gertrud stod i dörren med två krus julbrygd i vardera handen, Loke och Tindra med gröttallrikar i sina.

”Stina, kom med in och ät lite innan du skidar hem till härden din”, hörde jag Gertrud säga. ”Barnen och jag har redan ätit och nu är det dags att vänta på sista lasten till julbockarna som kommer med alverna och älvorna ikväll.”

”Jättetack och jättegärna underbara Gertrud”, sa jag och hukade mig för att ta mig in i Nisse-stugan och ta plats vid bordet, på golvet.

Doften av tallbarr, kryddnejlika, kanel, lingon, kardemumma, hjortron och plitteplott med en nypa silver magi fyllde rummet.
Det var som om jag satt mitt i hjärtebonaden med denna Nisse-familj.

Loke täljde på en trä-häst och Tindra trädde halsband av smultron infrusna i kåda vid den öppna spisen.

”Så, Stina”, sa Nisse, ”När du sitter hemma vid härden med de nära och kära på Önskedagen och hör tre små sprätt mot fönsterrutan då vet du att jag och Munster – julbocken vår – placerat askarna i eran säck på farstubron. För de andra närvarande är det kanske deras första, andra, tredje, tjugusjuttionde gåva. Du har den Sista Gåvan och nu är det din tur att dela med dem som kommer på din stig.”

”Men Nisse, det låter ju som ett avsked”. Jag kände hur det stockade sig i halsen.

”E du galen Stina?” brast han ut och i samma ögoblick tog Tindra och Loke vardera en av mina händer. ” Aldrig i livet! Har du en gång mött en Nisse och fått ta del av hela hans värld, då finns de i ditt liv för gott! Vi ses på torsdag igen!”

Swedish / Nästan, med Nisse, 19 december

Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.
”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.
”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.
De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.

Gran

Swedish/ Vidare, med Nisse, 18 december

Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet… Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen…” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”… människa”, sa han.

wolf

Swedish / Dags att ta sig vidare med Nisse, 15 december

Nisse

“Det är dags att åka hem och klä granarna”. Nisse satte sig resolut upp efter sin bakåtvolt och tog tag i kruset med morgonbrygd.

”Ja, mina kära, det är dags att återvända”. Stor-Mors silverglitter spred sig i hela utrymmet där vi satt och såg morgonstjärnan leda vägen för solen precis som en lots på väg in i Östersund. ”Önskedagen kan vi bäst tillbringa med nära och kära.”

”Men Stor-Mor”, sa jag. ”Alla här är ju nära och kära. Hur ska jag kunna välja mellan er och min familj?”

”Kära Stina”, sa Rudolf och Pe i kör. ”Vi är alltid förbundna med varandra genom de guld och silver trådar som väver vägen mellan våra hjärtan. Det är en bonad vackrare än den mest strålande stjärnhimmel.”

”Och du”, sa Bertil. ”Det bästa av allt är att på grund av bonaden så behöver vi aldrig välja. Det skulle vara alldeles för galet om det skulle behöva väljas mellan vem som är närast och kärast hela tiden. Då skulle man ju aldrig få något gjort alls, bara sitta och välja hela tiden. Hela världen är ju full av nära och kära väsen. Nej, jag är glad att jag kan björnkrama hela världen.”

”Nu förstår jag verkligen varför Nisse kallar dig ”käraste, älskade Bertil”!” Jag björnkramade Bertil tillbaka och borrade in hela mitt ansikte i hans mjuka päls.

Pe stod och väntade vid våra skidor och näverryggsäckar.
Men, vart hade Nisse tagit vägen?

”Kolla vad jag hittade!” Nisse kom dragandes på metervis med rött band, brett, sidenband.

”Har du länsat Lucia lagret?” frågade Bertil.

”Nej, det finns säkert tillräckligt kvar för de kommande tusen åren”, svarade Nisse samtidigt som han lade ner skidorna på marken. ”Jag tog bara 22 meter”.
Han trädde ryggsäckarnas axel remmar över bindningarna och började sedan vira sidenbanden fram och tillbaka mellan de två ryggorna.

”Wow, en släde!” Jag började nästan hoppa upp och ner och slå kullerbyttor innan jag kom på mig själv med tanken att jag verkade börja bli en nisse jag med. Men varför inte? Så jag hoppade upp och ner och halkade runt i en ”nästan-kullerbytta”.

”Ja”, sa Nisse. ”Det är ju nerför hela vägen i stort sett. Varför göra det jobbigt för sig när man kan göra det lätt?”