Kringlans Kalender / Dag 10, Sång

Meru

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.
Av någon anledning tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.
Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?
Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014

Advertisements

Swedish/ Vidare, med Nisse, 18 december

Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet… Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen…” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”… människa”, sa han.

wolf