Kringlans Kalender / 11 , 6 december 2014

11

“Nästa, Stortorget!”

Elsa kände sig som en riktig rebell där hon satt på spårvagnen.
Istället för att kliva på 9:an vidare till jobbet, så hade hon klivit på 11:an vid Gamla Kyrkan.

11:an som hon alltid tagit med mormor ut till Höga Parken, ett litet skogsområde som hade lämnat närmats intakt i hjärtat av den gamla delen av staden. Det var väl någon kung eller hertig eller greve som ville ha sitt eget jaktområde nära sitt hem under renässansen och helt enkelt bestämde att “här, denhär skogsbiten får ligga kvar. Så anlägger vi en park här med plats för hundratals olika hjortar, rådjur och vildsvin.”

Hon bara kände att för att ens kunna påbörja letandet efter den borttappade själa-biten så var hon tvungen att ta sig ut i naturen, att få sitta på en parkbänk under ett uråldrigt träd och bara andas.

I nästa ögonblick så var hon i tankarna med morfar, på väg ut från Stugan för att hugga ved till kokningen av morgon-kaffet. Att något som var så länge sedan kunde kännas så nära….

“Nästa, Gläntan!”

Jaha. Gläntan.

Va? Gläntan??? Vad är det för hållplats?

Elsa och hennes systrar hade bott i stan sedan pappa flyttade. Sedan de var i 10, 12 och 13 års åldern, och de kände till varenda hållplats. De hade vuxit upp med varje ny hållplats på minnet allt eftersom staden expanderade.
“Gläntan.” Den hade hon aldrig hört talas om.

Elsa tittade ut. Ut ur spårvagnsföstret på höger sida.
Skog.
Granar, tallar, björkträd, buskar och någonstans däremellan glittrande sol-reflexer ur en porlande halvt is-täckt bäck.

Hon knep ihop ögonen, skakade på huvudet, öppnade ögonen igen. Tittade åt vänster.

Mer skog.

Spårvagnsspåret tog en krök åt vänster, och där, längre fram, öppnade sig en glänta. Solen porlade över grantoppar och berg ner i gläntan.

Vagnen började sakta in. Hon gick fram till dörren för att kunna se bättre. Föraren log mot henne och hans ögon glittrade som inifrån hjärtat (vilket var ännu en nyhet för henne denna dagen kändes det som, tills hon insåg att hon inte tittat en spårvagnsförare i ögonen sedan hon var liten så det kunde ju mycket väl hända att de alltid log såhär). Han pekade mot gläntan.

En skugga.

Någon väntade.

Cecilia Götherström, 6 december 2014

Kringlans Kalender / Ljus, 4 december 2014

Kringla

Elsa satt i ljuset av mormors halmstrå-vävda julstjärna på soffan i vardagsrummet, med händerna flätade om den stora tjocka Starbucks muggen som Monica, hennes syster, tagit med från sitt senaste utomlandsbesök. Monica brukade alltid skämta om att enbart ett badkar var stort nog att passa för Elsa’s morgon kaffe, och var mer än nöjd när hon hittade det närmaste hon kunde tänka sig ett “kaffe-badkar” till sin storasyster på flygplatsen i Chicago.

Härifrån kunde Elsa se hur gryningsljuset spred sig över hela köksgolvet för att allt eftersom våga sig in över tröskeln och vidare in i vardagsrummet. När de allt längre och skira strålarna nådde golvet framför den mossgröna IKEA-soffan från förra årets jul-rea, lät on fötterna glida ur tofflorna.

Försiktigt placerade hon alla tio tårna på golvet, lät dem möta guldstrålarna från morgonljuset där på parketten. Hon spred och vickade på tårna, och det kändes som om hon tog in mera ljus.

Var det inte lustigt hur, genom att “bara” vicka på tårna, hon kände sig som om hon var barn igen? Som om allt var möjligt.

Minnen av bara fötter i sommargräs, på kala klipphällar, i hemmastickade, kliande morgon-tofflor på julmorgnar när man förväntansfullt smög sig ner för trappan för att kola hur mycket klockan var , om julen börjat ännu , svepte över henne.

En värme spreds i kroppen inifrån denna kyliga december morgon.

Minuter senare stod hon klar vid hållplatsen utanför det blåmålade HSB – huset, väntandes på spårvagnen. Ettan, som hon alltid tog till Gamla Kyrkans hållplats för att där byta till Sjuan som tog henne enda fram till jobbet, kom bortom kröken vid tobaksaffären med sitt inkännande ringade. Så mycket vackrare den signalen måste ha låtit vid det tidagare sekelskiftet när spårvagnarna var utrustade med riktiga klockor…

Idag var en annorlunda dag.

Idag klev hon av vid Gamla Kyrkan och stannade till. Gick in i kyrkan, njöt av den unkna kyrkdoften i vapenhuset, av hur den tunga innerdörrens handtag gnisslade och knarret när den massiva trädörren öppnades.

Doften av granbarr och stearin slog emot henne. På var sida om altaret där framme stolserade två granar, högre än taket i hennes trapphus var de, klädda i ljus och glitter. De levande ljusen på altaret var röda, och det första var tänt.
Förmiddagens solstrålar kastade skuggor genom de målade fönstren på väggar och golv.

Elsa tände ett ljus för mormor. Ett ljus för morfar. För kusin Kalle som gått bort i en bilolycka när hon var fem år. För Greta, grannfrun som lärt henne cykla när hon fick sin första cykel och mamma hade brutit foten.

Hon tog ett femte ljus, stannade till, kände värme välla upp inom sig, log för sig själv.

“Detta ljuset”, hörde hon sig själv säga högt och tydligt med en slags vördnad hon aldrig tidigare kunnat uttrycka. “Detta ljuset är för Modern. Moder Jord. Moder Natur. Moder Mod och Moder Kärlek.

Lågan spred sig mellan alla andra guldfärgade lågor.

Elsa tog ett steg tillbaka och bara var där i ljusskenet.

Hon var varm.

Cecilia Götherström, 4 december 2014

Swedish / Välkommen

stilla_mass_banner

Välkommen.

Det är här.
Det har börjat.

Mossan som omger trädens fötter är grönare än vad HD-tv’n kan göra den.
Du känner livet från varje träd, varje buske, varje fågel som kvittrande eller kraxande förkunnar att ”nu är det här”.

Inte bara naturen, även luften i staden, är stilla. Tyst.
Väntande, varande, andandes.

Jordens hjärtslag blir ett med våra,
våran andningsrytm blir en med den svävande dimmans,
vingslag och hovslag blir ett med rytmen av våra hjärnvågor.

Solen som går upp imorgon är inte samma sol som går ned idag.

Ny Jord.

Cecilia Götherström, 22 december 2012