Isdrottningens Tidsålder/ Del 20/ Ofrånkomligt

Kasha?

Människan hade slutat springa runt.

Det gick inte. Det var omöjligt.

Det var is-kallt ute. Snödrivor vällde ut, täcke allt i sin väg. Luften var klar, hög, ren. Ljuslågor steg i fönstren, högre och högre upp.

Nere vid sjön, på det som varit en strand och nu låg inbäddat i djupa täcken av kristaller och is, stod Bore Den Store. JulMannen. Vinterhärskaren. Den starkaste som någonsin funnits.

Vid var sida om honom reste sig de ståtligaste av Skogens Konungar och Kejsarinnor , Hvite och Böle.

Älgar vita, vilka färdats i tusen sekler mellan denna och andra världar, burit på den enda sanningen som finns, på Gåvan. Burit den för de som ville lyssna, för de som var öppna, för de som var redo, för de som älskade. Älskade den här magiska Gåvan, den här delen av det liv som är det enda stora Livet.
Djupt inne i skogarna kunde de vise anropa, rådgöra med, konsultera Hvite och Böle. Aldrig hade dessa två stigit ur skogen.
Förrän nu.

Gåvan kom till människan nu.

Människan hade glömt bort Gåvan.

Varenda en, förutom en liten skara som längtade så att hjärtan splittrades i bitar. Sången ur dessa själar drog Gåvan fram till stranden den här morgonen.

Bore höjde sin stav.

Mitt på den klarblå himlen kom en vit blixt så stark, så gällt lysande att det sprakade som om elstolpar stod i brand.

Uppstigen på berget, det högsta bergets topp, stod Kasha, Isdrottningen. Hon svingade sitt svärd med två händer om dess fäste, klöv snötäcket, skar igenom is-fundamentet där under, begravde spetsen djupt ner i granit och mossa, släppte taget.
Ur svärdets fäste sprang en blixt som av guld, alldeles gyllene. Likt en orm slingrade den sig upp på himlavalvet, blandade sig med ljungeldarna från Bore och Det Vita Älgparet.

Himlen fylldes av ett skådespel så ypperligt galet att ingen någonsin sett något snarlikt.

Vinterhimlen täcktes av silver, guld och kristall – sprakande drakar, som ur en medeltida saga. De gav sig in i vad som liknande en högtidlig dans och samtidigt en kamp på liv och död.

Det gick fortare och fortare.

Sedan exploderade det.

Ett regn av ännu mer snö, flygande iskristaller och kyla spred sig över hela horisonten, störtade över hela riket.

Stormen rasade häftigare än dagen innan.

Hvite och Böle gav sig ut på isen.
Mitt på sjön tornade sig en virvelvind av snöflingor, iskristaller, silver och guld sig upp, banade sin väg rakt mot det vita älgparet och SnöMannen.

Vargarna ylade.
Renarna gav sig av.
Stjärn-alver, knytt och nissar stod i givakt.

Pilgrim lät sitt falk-skrik spridas med vinden.

Cecilia Götherström, 20 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 18 / Solen

250px-20070818-0001-strolling_reindeer_cropped

Alla renar från de trettio första ren-klanerna var redo. Samman med stjärn-alver och fjällrävar skulle de ta det första skiftet.

Bore hade suttit under en gran nedom stjärnhimlen och förberett sig hela natten. Han hade suttit alldeles still, jordad genom litosfären hela vägen till den brinnade mitten av vår planet. Staven låg hela tiden framför honom, sprakande, ibland nästintill svävandes, laddandes.

En vinterstorm utan dess like skulle svepa över landet.

Isdrottningen hade färdats med Arthur upp mot bergets fot. Under kvällen skulle hon nå toppen.

En iskyla skulle spridas, skulle kapsla in när och fjärran.

Pilgrim skulle leda intåget, vilket egentligen var ett ut-tåg , med Skarpsinnet i spetsen.

Varga och hennes varg-klan skulle möta upp med alla de andra vandrande varg-ätterna ur kompassens alla vädersträck runt tiden när den sista renen precis gett sig av från kalhygget.

Hvite och Böle skulle inta platsen vid Bore´s sida nere vid sjön.

Storulven väntade hinsides, i ande-kontakt med Varga, Kasha och Bore.

Morgon – , eller snarare förmiddags, – solen vandrade över sjön. Bore var redo.

Så fort solen rörde vid andra sidan skulle vinter-kaskaden skingras.
Allt var stilla. Allt var tyst. Fast ändå inte.

Småfolk, jättar, knytt, fåglar och stjärnludd hade fullt upp. De nynnade, visslade, samlade upp silver-alvernas damm i små korgar för att fläta in det i varje stubbig ren-svans.

Människan sprang runt i stressen, blind för vad som låg i luften.

Kasha steg av Arthur. De hade nått en höjd där hon i väster kunde se kalhygget och alla varg-stammar som närmade sig . Syd-öst om Bore´s stall sträckte sig den alldeles igenfrusna sjön ut sig åt alla håll. Isblock hade bildats, staplats upp på stranden varje natt när sjön sjöng och bred ut sig över sina egna bankar.

Hon sträckte sig mot sadelväskan, tog ur en kopp och ett väl inlindat pappers-paket. I pergamentrullen fanns de uråldriga instruktionerna , besvärjelserna för initieringen. Hon lösgjorde det i guldtrådsdukar inpackade svärdet från gördeln bak sadeln.

Det var dags.

Solen började sin vandring.

Varga rös.

IMG_5994

Cecilia Götherström, 18 December 2015

Isdrottningens Tidsålder / Dag 14 / Gnistan

IMG_6315

Alla frön växer i mörkret. All näring, all kännedom om hur de ska växa, utvecklas, från kärnan ut i “världen” – allt börjar i mörkret. I mörkret föds Livs-gnistan och i mörkret kan den vårdas, hitta tillbaka till sitt ursprung när den vandrat vilse.

Det spelar ingen roll hur stort ljuset är på utsidan som skiner in genom rutorna om ljuset på insidan ej fått den föda, den vård som det kräver. Då kan ljuset på insidan inte känna igen sin egen glans i ljuset på utsidan och blir istället bara bländad, rädd.

Rädsla kväver ljust på insidan.

Allt blev som en ond cirkel. Husen blev större och varmare. Familjen som bodde i dem mindre till antalet, trots värmen blev det kyligare och kyligare.

Avståndet blev större.

Till eldhärden i hjärtat, likväl till eldhärden hos grannen, hos mor & far föräldrar, till eldhärden i skogen – den där man delade bröd och kokkaffe med domherrar, talgoxar, kråkor, trastar, ett och annat rådjur, en och annan berguv och de människor som skidade eller skrinnade längs med samma spår.

Tillfället för Isdrottningens Tidsålder var egentligen övermoget.

Skulle det gå att få folk ur husen? Ur rädslan ? Ur den vintersömn som inte närde utan kuvade?

Bore var övertygad om att det var möjligt. Han hade inte tagit sig igenom tre isitider för att bli en gammal butter tomte på loftet.
De som bar på Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet visste att det var möjligt.

Alla väsen som anlänt över isbroar, med Lucia, och de som fortfarande var på väg förstod inte ens konceptet av ordet “tvivlan”, så de fortsatte med sitt i väntan på att människan snart skulle tända sin eldhärdar och sätta ut gröten igen. Inte bara en helg i december längre, utan en hel livstid.

Tallar och furor bugade sig i vinden, viskandes meddellandet “vi ger oss till de eld-härdar där allt är Helt igen. Till Stilla Natt, Hel-iga natt i dess verkliga mening. De eld-härdar som tänds i år” som en lågmäld sång i ottan.

Cecilia Götherström, 14 december 2015

Kringlans Kalender / Ljus, 4 december 2014

Kringla

Elsa satt i ljuset av mormors halmstrå-vävda julstjärna på soffan i vardagsrummet, med händerna flätade om den stora tjocka Starbucks muggen som Monica, hennes syster, tagit med från sitt senaste utomlandsbesök. Monica brukade alltid skämta om att enbart ett badkar var stort nog att passa för Elsa’s morgon kaffe, och var mer än nöjd när hon hittade det närmaste hon kunde tänka sig ett “kaffe-badkar” till sin storasyster på flygplatsen i Chicago.

Härifrån kunde Elsa se hur gryningsljuset spred sig över hela köksgolvet för att allt eftersom våga sig in över tröskeln och vidare in i vardagsrummet. När de allt längre och skira strålarna nådde golvet framför den mossgröna IKEA-soffan från förra årets jul-rea, lät on fötterna glida ur tofflorna.

Försiktigt placerade hon alla tio tårna på golvet, lät dem möta guldstrålarna från morgonljuset där på parketten. Hon spred och vickade på tårna, och det kändes som om hon tog in mera ljus.

Var det inte lustigt hur, genom att “bara” vicka på tårna, hon kände sig som om hon var barn igen? Som om allt var möjligt.

Minnen av bara fötter i sommargräs, på kala klipphällar, i hemmastickade, kliande morgon-tofflor på julmorgnar när man förväntansfullt smög sig ner för trappan för att kola hur mycket klockan var , om julen börjat ännu , svepte över henne.

En värme spreds i kroppen inifrån denna kyliga december morgon.

Minuter senare stod hon klar vid hållplatsen utanför det blåmålade HSB – huset, väntandes på spårvagnen. Ettan, som hon alltid tog till Gamla Kyrkans hållplats för att där byta till Sjuan som tog henne enda fram till jobbet, kom bortom kröken vid tobaksaffären med sitt inkännande ringade. Så mycket vackrare den signalen måste ha låtit vid det tidagare sekelskiftet när spårvagnarna var utrustade med riktiga klockor…

Idag var en annorlunda dag.

Idag klev hon av vid Gamla Kyrkan och stannade till. Gick in i kyrkan, njöt av den unkna kyrkdoften i vapenhuset, av hur den tunga innerdörrens handtag gnisslade och knarret när den massiva trädörren öppnades.

Doften av granbarr och stearin slog emot henne. På var sida om altaret där framme stolserade två granar, högre än taket i hennes trapphus var de, klädda i ljus och glitter. De levande ljusen på altaret var röda, och det första var tänt.
Förmiddagens solstrålar kastade skuggor genom de målade fönstren på väggar och golv.

Elsa tände ett ljus för mormor. Ett ljus för morfar. För kusin Kalle som gått bort i en bilolycka när hon var fem år. För Greta, grannfrun som lärt henne cykla när hon fick sin första cykel och mamma hade brutit foten.

Hon tog ett femte ljus, stannade till, kände värme välla upp inom sig, log för sig själv.

“Detta ljuset”, hörde hon sig själv säga högt och tydligt med en slags vördnad hon aldrig tidigare kunnat uttrycka. “Detta ljuset är för Modern. Moder Jord. Moder Natur. Moder Mod och Moder Kärlek.

Lågan spred sig mellan alla andra guldfärgade lågor.

Elsa tog ett steg tillbaka och bara var där i ljusskenet.

Hon var varm.

Cecilia Götherström, 4 december 2014