Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 7 / Grannar

IMG_5932

Bore hämtade mer ved. Ved till stallet.
Arthur skulle behöva värma sig lite, eller i vilket fall stå i skydd från vinden ett tag, när de anlänt.

Det knastrade under stövlarna hans, det skrapade när granit gneds mot kristaller under den mjuka ytan av kramsnö som täckte skogslandskapet jämte det glistnande islagret därunder.

En ugglas hoande i barrskogen, ett sirligt porlande av bäcken under det första is-skiktet, klapprandet av bävertassar när de tog sig ur isvaken och in i sin närmare tio meter höga vinterbonad.

Kunde han urskilja lätt bjällerklang i bakgrunden?
Där, på andra sidan kullen? Den som vette ner mot sjön?

Bore satte bryskt ned korgen med ved, andades ut, utmynnande i en mindre snöstorm vilken vred sig, snurrade runt, smög iväg som ett litet nysande ur hans mun.

Han skulle bli tvungen att passa sig insåg han nu. Hans krafter var ofantliga och i denna tid gick de inte att dölja längre.

Hur skulle han kunna deltaga på julmarknaden i stan precis som varje år hitintills om varje liten utandning, varje hjärtligt leende skapade en mindre snöstorm eller ett regn av iskristaller?

Och det var bara några av de små, harmlösa, krafterna…
Den kommande tiden var det de “riktiga”, de sanna, de gränsande på förstörande, krafterna som skulle röras upp…

Han beslöt sig för att skida ner till sjön igen för att se hur lång hon kommit.

Han hade lätt kunnat låta sig gro till sin fulla storlek och på så sett kunnat se sjön och andra sidan från hjemmet men han ville inte ta risken att visa sig fullt ut ännu.

Bertil, Bosse, Gerda och Anders – de närmaste grannarna kilometervis längre norrut – trodde fortfarande att han var en vanlig, något härsken, äldre man som alltid var jultomte på julmarknaden inne i stan och levde sitt liv resten av året i skymundan på gården med sina hönor, kaniner, getter, sin häst Julle och jakthunden Lajka.

De hämtade glatt ägg hos honom, fyllde hans buk varje torsdag med wienerbröd och kanelbullar, bjöd honom på nyårsfirande. De älskade hans djupt kluckande skratt, hans historier om korpar, älgar, björnar, vässlor och “ett och annat oknytt” från alla hans långa skogsvandringar.
Ingen annan kände trakten och dess historia som Bore.

Det var inte utan att de ibland undrade om det var den “riktige” Jultomten som bodde där mitt i skogen, bakom kullen vid sjön.

Samtidigt visste de att “Jultomten” bara var ett namn för något mycket större, något i hög grad uråldrigt, något som hade försvunnit tillbaka in i ur-naturen, ur-jorden och ur-berget när människan flyttade ur sin själ.

Cecilia Götherström, 7 December 2015

Swedish / Nisse, Gertrud, Loke och Tindra, 21 december

Nisse

Nisse och jag stod vid krönet av “Uppförsbacken”. Där, rakt nedanför oss, låg Nisse-stugan där Gertrud just nu kokade julbrygd, där Loke och Tindra precis borstade snön av näbbstövlarna efter att ha varit ute i stallet och matat hästarna, julbocken, grisarna och sparvarna.

”Yohohoooo!” tjoade Nisse och skuttade över den lilla snövallen som bildats av vinden på krönet med skidorna. ”Sisten nere får mocka hos grisarna!”

Jag slängde mig framåt, nerför ”Uppförsbacken” för att hinna ikapp och köra om Nisse och hans vippande luva. Den sista metern var vi lika och vi landade båda två med dunder och brak vid ladugårdsväggen eftersom ingen av oss hade lärt sig hur man bromsade eller stoppade med längdskidorna.
Återigen kluckade och guppade skrattet i skogen. Nisse tog en näve glitter ur fickan och kastade upp det i den klara luften.

”Tack för denhär resan Nisse!” Jag kramade om min lilla gamla vän.

Dörren till Nisse-stugan var öppen. Gertrud stod i dörren med två krus julbrygd i vardera handen, Loke och Tindra med gröttallrikar i sina.

”Stina, kom med in och ät lite innan du skidar hem till härden din”, hörde jag Gertrud säga. ”Barnen och jag har redan ätit och nu är det dags att vänta på sista lasten till julbockarna som kommer med alverna och älvorna ikväll.”

”Jättetack och jättegärna underbara Gertrud”, sa jag och hukade mig för att ta mig in i Nisse-stugan och ta plats vid bordet, på golvet.

Doften av tallbarr, kryddnejlika, kanel, lingon, kardemumma, hjortron och plitteplott med en nypa silver magi fyllde rummet.
Det var som om jag satt mitt i hjärtebonaden med denna Nisse-familj.

Loke täljde på en trä-häst och Tindra trädde halsband av smultron infrusna i kåda vid den öppna spisen.

”Så, Stina”, sa Nisse, ”När du sitter hemma vid härden med de nära och kära på Önskedagen och hör tre små sprätt mot fönsterrutan då vet du att jag och Munster – julbocken vår – placerat askarna i eran säck på farstubron. För de andra närvarande är det kanske deras första, andra, tredje, tjugusjuttionde gåva. Du har den Sista Gåvan och nu är det din tur att dela med dem som kommer på din stig.”

”Men Nisse, det låter ju som ett avsked”. Jag kände hur det stockade sig i halsen.

”E du galen Stina?” brast han ut och i samma ögoblick tog Tindra och Loke vardera en av mina händer. ” Aldrig i livet! Har du en gång mött en Nisse och fått ta del av hela hans värld, då finns de i ditt liv för gott! Vi ses på torsdag igen!”

Swedish / Den Sista Gåvan, med Nisse, 20 december 2013

Gran

Vi gled nästan ljudlöst fram genom det mjuka täcket av snökristaller.
Jag hörde skidtagen, Nisses lite snabbare än mina, vargarnas tassar och andedräkt.

Det var tyst men vi kommunicerade ändå – vi andades samma luft, doftade samma språk. Vi var en och samma tanke. Bonaden mellan våra hjärtan broderades och vävdes ut. Det som börjat hos Stor-Mor spred sig ändlöst och självklart.

En lite kulle dök upp framför oss.
”Det blir till att staka extra för att ta sig upp”, tänkte jag.
Men nej, två av vargtottarna puttade på mina skidor och den tredje puffade Nisse i baken tills vi nått upp på krönet.

Framför oss öppnade sig ett fält mellan granarna, som världens största jätte-glänta.
I bakgrunden, mot bergstopparna, var solen på väg ned och aftonstjärnan sjöng sin strof.
Glans spreds över skymningen och en vit slöja täckte den tidiga kvällshimlen.
Jätte-gläntan var kantad, omringad av de största tallar och de längsta granar jag någonsin varit med om. Jag kände hur gamla och visa de var.

Wilhelm och Kajsa flyttade sig lite och placerade sig så att jag satt mellan Wilhelms stora varg-fram-tassar med benen dinglande över krönet och Nisse vilade på skidorna bredvid Kajsa, som satt sig ner.

Den vita slöjan kom närmare.
Det var som om den hade en lång svans som svepte över den allt klarare stjärnhimlen.

”Mamma, mamma! Kolla,kolla, kolla!” Vargtotten som hette Vi hoppade upp och ned.

”Sssccchhh, min lille lintott. Känn efter istället för att använda ord”, viskade Kajsa och sände kärleksstrålar ur sina gula varg-ögon till sin son.

Lille Vi satte sig hos sina två bröder i hålet i snön de grävt lite längre ner ,framför oss. Sex par klarblå ögon blev allt större när de beskådade skådespelet.

Där ute, mitt i jätte-gläntan, låg stora gråstenar spridda som om en jätte hade spelat puttekula . Ur dalen mellan de två bergstopparna kom en flock med säkert 1000 vita och grå vargar. Magisk musik plingade och strålade ur den vita slöjan. Tre stora vargar klev upp på gråstenarna och började yla de mest underbara toner jag någonsin hört.

”Ooo, heeeelga natt…” – de andra 997 vargarna stämde in.

Guldglitter svepte ner ur slöjan som nu var jättenära och hängde över gråstenarna.

Stor-Mor! Slöjan var ingen slöja, det var Stor-Mor med hennes mjuka långa drak-svans!

Silvertrådar spreds från Stor-Mor, från alla tusen vargarna. Jag kände något varmt i bröstet , så tittade ned och såg silvetrådar spridas från mitt eget hjärtecentrum mot vargarnas, mot Stor-Mors trådar.
Det kom strålar och glittrande trådar ur skogsbrynet, hela vägen runt jätte-gläntan.
Jag såg Bertil med sina glänsande själaportar bland hundratals mer brunbjörnar, Pe och Ragnar tillsammans med både fjäll och skogsrävar, ekorrar, domherrar, koltrasterna, Algot med Wilma, tvillingarna och alla skogens älgar, järvar, ugglor, renar, myskoxar, örnar….
Ur skogsbrynet klev, flög, hoppade, stigade oc h lufsade otaliga mer Konungar och Drottningar från Riket.
Silvertrådarna blandades med guld, lyste upp hela jätte-gläntan med mer strålande än ordet självt kan beskriva.

”Titta”, viskade Wilhelm och pekade in i mängden av skir och överväldigande glans med sin ena tass.

Det var en bonad!

Det vackraste mönstret formades till rytmen av tonerna från vargsången. Det var sol, måne, skapelse, födelse, död, glädje, sorg, årstider och årtusenden i ett. I mitten av bonaden fanns en cirkel formad av tacksamhet och en krona av sammanflätade grenar svävade ovanför.

”Önskekronan”, viskade Nisse. ”För Önskedagen”.

Jag väntade, tyst, på fortsättningen som jag kände var på väg.

”På önskedagen delar vi våran tacksamhet för allt vi har och allt vi delar med varandra, tacksamheten för bonaden som förbinder oss och förgyller våra liv, för våra tre vise män. Vi önskar från våra hjärtan att alla silver-trådar är starka, att alla guldtrådar är hela, att ingen känner sig ensam.
När vi är där, som de Konungar och Drottningar vi alla är, mitt i Tacksamheten – då är den Sista Gåvan vår.
Det är det som är den Sista Gåvan.
Den liksom ger sig själv!”

Nisse kliade sig under luvan. Jag lyfte upp min korta hjärtevän och gav honom en riktig björnkram.

”God Önsketid” skaldade Bertil ur björnskogen.

Cecilia Götherström, 20 december 2013

Swedish / Nästan, med Nisse, 19 december

Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.
”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.
”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.
De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.

Gran

Swedish/ Vidare, med Nisse, 18 december

Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet… Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen…” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”… människa”, sa han.

wolf

Swedish / Utför, med Nisse, 16 december

Nisse

Den mjuka snön flög om öronen, gran och tall grenar ven förbi, glittret från Stor-Mor virvlade högt och lågt när vi rutschade ner för berget i ofantlig fart på Nisses släd-konstruktion. Det röda luciabandet var mjukt att sitta på , fast lite halt samtidigt.

”Håll i luvan!” tjoade Nisse och slank än hit och än dit med varje släng släden tog när den ändrade riktning.
Jag kände hur silver och guldtrådarna i hjärtats bonad hade kontakt med Bertil, Stor-Mor, Pe och Ragnar där uppe på sluttningen men ändå var jag lite vemodig.

I samma ögonblick som jag tänkt den tanken lade jag märke till en skir musik av försiktiga toner som kom ur skogen snett framför oss. Släden hade saktat ner eftersom marken blev plattare här.
Nu stod den still.

”Häääärligt”, viskade Nisse, satte pekfingret för näsan och munnen och himlade med ögonen åt mig att vara tyst.
Han pekade in mellan granarna.

Det var inte bara musik – det var massor med små, små ljus, överallt där inne. I snön, på marken, i granarna, till och med surrandes i luften.

Jag hörde trianglar, harpor, mjuka cymbaler, något som liknade fioler men var mycket lättare och finare på något sätt – ”finoler” berättade Nisse senare att de hette – och en väldigt försynt pling-orgel någonstans i bakgrunden.

Vi tassade närmare – eller snarare, Nisse tassade och jag kröp.

Där, i gläntan, mellan granar, furor, björkar och tallar befann sig säkert minst hundrafyrtio nissar. Stora, små, gamla, unga. De sjöng, de trallade, de täljde på ved och träd bitar, några spelade med en glittrande fotboll som var förvånatsvärt lik den julgranskula som min bror Tobias saknat de senaste 3 jularna.

Runt omkring var en orkester av vättar med trumpeter, cymbaler, trummor, maracas och röda äpplen som de trollade fram en otrolig rytm ur.

Luften var full av små glittrande féer och änglar som flög omkring med ljus, harpor och silverstänk samtidigt som de busade och sjöng om vartannat.
Tre änglar hade fullt upp med att sno luvor av de fotbollsspelande nissarna och byta ut de mot luvorna i det andra laget så att ingen mer visste vilket lag de själva spelade i, eftersom det bestämdes av färgen på luvorna.
Féerna kryddade grytorna som nisse-morarna kokade i , samtidigt som de dekorerade pepparkakorna med olika färgers glitterglasyr.

Det var helt magiskt helt enkelt!

Fast, vad hade inte varit magiskt hittills?

Cecilia Götherström, 16 december 2013

Swedish/ Nisse och de 3 vise, 14 december

Nisse

“Nisse, vad ska vi göra idag?” frågade jag.

”Göra, göra, göra. Ni människor måste alltid göra något.” Nisse korsade armarna över bröstkorgen och försökte karska upp sig. Det gick inget vidare. Vi fick ett skratt anfall båda två.

”Okej, förlåt. Jag formulerade mig fel.” Jag försökte igen; ”Nisse, vad ska jag få lära mig idag?”

Nisse tjöt av skratt igen. Jag fattade ingenting denhär gången. Han rullade runt med händerna om magen, tårarna sprutande och hela hans lilla kropp skakande av skratt.

”Jo”, sa Ragnar, på riktig norrländska helt plötsligt. ” Lära, lära, lära. Ni människor är så vetgiriga att jag konstant förundrar mig över att era huvuden inte spricker med all den information ni stoppar i dem hela tiden.”

”Men Gertrud berättade att du är fjällräven som vet allt som finns att veta”, sa jag frågande.

”Får inte du sprick-skalle-bank då?”

”Det är just det som är grejen”, sa Pe. Hon lyckades alltid få sina ord att smälta in som ljummet smör när hon tog del av diskussionen. ”Vi är alla full-lärda. Jag tror att idag är kanske den dagen som är som gjord för att gå till det stället där du också vet allt. Det där stället där dina alldeles egna tre vise män bor”.

”Ja, ja, ja!” Jag kom på mig själv med att hoppa upp och ner av glädje, nyfikenhet och inspiration på ett sätt som jag inte gjort sedan jag verkligen var ett grodyngel – i alla fall i människotid mätt. ” Var är det? Hur kommer vi dit? På skidorna? Med Bertil? Eller till och med kanske flygande med Stor-Mor?”

Bertil slog en av sina stora, lurviga brunbjörnstassar om min ena axel och rufsade om min mössa med den andra.
”Du, tjejen – du behöver inte åka nånstans för att komma till det stället där du vet allt som är värt att veta om allt och ingenting. Det sitter här!”
Han slog sig mitt på bröstet med tassen som just rufsat iväg min luva.

”Va? I dig?” Jag kände mig som ett levande frågetecken.

”Nej, nej, nej”, fnissade Nisse som såg ut som om han höll på att kissa ner sig av skratt. ”Ursäkta mig, jag måsta ta mig till ”de små nissarnas hus” ett litet tag. Jag är snart tillbaka.” Han vickade sig iväg mot snö-grottan.

Stor-Mor och Pe log mot varandra på detdär sättet som bara de som varit mammor och nu är mormorar kan.
Stor-Mors tass rörde sig mot mig och med en av sina långa drak-tass-klor pekade hon mot mitt hjärta. Jag kände hur jag blev alldeles varm i bröstet och halsen öppnade sig med en känsla som om jag helt plötsligt ville sjunga hela arior med domherrarna och koltrastarna.
”Där, i ditt hjärta, där bor dina tre vise män”.

Cecilia Götherström, 14 december 2013

Swedish / Luciamorgon med Nisse, 13 december

Nisse

“Natten går tunga fjät, runt gård och stuva”… Jag slutade knapra på kotten och tittade mot de andra. ”Kring jord som soln förlät, skuggorna ruva”…
Det var inte direkt den vackraste sångrösten som ljöd, men vad gjorde det?
Ur snö-grottan kom Nisse skridandes, iklädd sin gonatt-särk och med luciakronan ovanpå luvan.

”Då på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår”… vid Nisses högra sida klev Ragnar fram, vit som han redan var i sin fjällrävsskrud, med extra glitter i svansen och med en stjärna placerad mitt i pannan.

”Sanktaa Luciaa, Sankta Lucia”, Pes väna röst vid Nisses vänstra sida, silverglitter om kronan.

Kunde en Lucia morgon verkligen bli mer bisarr och samtidigt vackrare än såhär?
Än med morgonstjärnan i gryningen, mina nyfunna vänner lussandes i snön…
Jo, det kunde den!

Där, lite längre ner i skogsbrynet kom Algots hela älgfamilj ståtligt stolpande ur skogen, med sig hade de Nisses familj med Gertrud sittande på Wilmas rygg medans Tindra och Loke åkte skid-sele bakom Trulle och Bulle. I Algots krona vilade lussekatter på snöstänkta halmstrån.

Domherrarna vaknade först. Långsamt började de småsjunga. Det lät som ”gläns över sjö och strand”. Koltrastarna rörde sakta på sig, först huvudet, sedan vingarna och sist huvudet igen innan de stämden in i sången.

En Lucia morgon utan dess like!

Några ögonblick senare var det morgondryck, lussebullar, kvitter, snöbollskrig, rutschande, bullrande, skratt och viskningar om vartannat.
Stor-Mor satt bakåtlutad mot berget med tassarna vilandes på magen och betraktade oss med ett roat leende.
”Se, alla väsen i harmoni! Precis som det var menat från början!”

Cecilia Götherström, 13 december 2013