Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 12 / Marknad

Isdrottningen 1

I tolvhundra år hade julmarknaden hållits, alltid på samma fält , på ön som utgjorde en del av staden.

I början hade det varit en liten öppning i skogen, en naturlig glänta mellan granar, tallar, aspar och björkar. Senare blev det en mitt-plats i en by, vilken breddes ut till ett fält, en mötesplats allt eftersom mer träd höggs ner och byn växte till en mindre stad.

Nu var plätten omgiven av gamla timmerhus blandade med landshövdingehus i vilka allt från hembygdsmuseum till stadens enda bank huserade.

Det var glatt och gemytligt på de glashala gatorna runt torget där julmarknaden spred ut sig in mot gågator och gränder. Vinden hade bedarrat, temperaturen var nästan behaglig och det tisslades och tasslades mellan stånden att det var snö på ingång.

Runt Jul-staden stod tolv is-riddare stationerade.

Människorna som myste och kutade runt om vartannat lade inte märke till dessa bländvita, gnistrande is-stoder iklädda rustningar, mantlar och svärd som om de anlänt direkt ur en medeltida saga.

Barnen däremot, de såg is-riddarna. Många drog de vuxna i händerna, pekade, frågade för att mötas av huvudskakningar och “vilken vild fantasi du har idag.”

“Snart”, tänkte Kasha nästan högt där hon stod vid granen på torgets mitt med händerna om en varm choklad som nummer tretton i denna is-skara, “snart skulle allas ögon se”.

Det drog sig fram emot fem-slaget. Den tiden då JulTomten traditionsenligt alltid kom och höll ett litet tal mitt på torget, mitt emellan kyrktrappan och statyn av Runar Konung som en gång räddat staden från undergång vid Drakarnas Tidsålder.

I vilket fall var det vad legenderna berättade. Vad folk i stan trodde på, det var en annan sak.

Eller var det?

Klockan i kyrktornet klämtade fem toner. Den tunga porten öppnades innifrån på glänt. Ljuset från ljuskronorna där inne sipprade ut genom springan mellan dörrarna. I snötäcket på trappan bildades små fotspår, som om små träskor klapprade ut ur kyrk-dörren och ner för trappan.
Men det fanns ingen att se.

Eller fanns det?

De minsta i folkskaran klappade i händerna, ögonen glänste, de tjoade.

Bjällerklang.
Från sjön.

Där nere, ljus från facklor. Lite längre bort, spår som lämnades på isen.

Det dånade från skyn, stora moln stegrade in. Snöstorm.

Fackeltåget var i rörelse upp för Kyrkogatan mot Stora Torget. Femhundra vita renar följde något som inte kunde definieras med annan benämning än ett tjog tomtenissar i lysande vita klädedräkter , aningen längre än förväntat om man kunde förvänta något sådant överhuvudtaget, mot Granen, Kung Runar, Stora Torget´s Mitt.

Isvinden följe i dess fjät.

Sist i tåget – Bore på Arthur, klädd i sin tusenåriga grön-grå vadmals-ensemble, de flätade stövlarna, den grå luvan med röd tofs, rött band inslingat i skägget hans.

Bredvid Bore och Arthur, på deras högra sida, Julbocken. Livs levande. Ståtlig. Busig. Glad.

Tiden stod still kändes det som.

Eller gjorde den?

Cecilia Götherström, 12 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 7 / Grannar

IMG_5932

Bore hämtade mer ved. Ved till stallet.
Arthur skulle behöva värma sig lite, eller i vilket fall stå i skydd från vinden ett tag, när de anlänt.

Det knastrade under stövlarna hans, det skrapade när granit gneds mot kristaller under den mjuka ytan av kramsnö som täckte skogslandskapet jämte det glistnande islagret därunder.

En ugglas hoande i barrskogen, ett sirligt porlande av bäcken under det första is-skiktet, klapprandet av bävertassar när de tog sig ur isvaken och in i sin närmare tio meter höga vinterbonad.

Kunde han urskilja lätt bjällerklang i bakgrunden?
Där, på andra sidan kullen? Den som vette ner mot sjön?

Bore satte bryskt ned korgen med ved, andades ut, utmynnande i en mindre snöstorm vilken vred sig, snurrade runt, smög iväg som ett litet nysande ur hans mun.

Han skulle bli tvungen att passa sig insåg han nu. Hans krafter var ofantliga och i denna tid gick de inte att dölja längre.

Hur skulle han kunna deltaga på julmarknaden i stan precis som varje år hitintills om varje liten utandning, varje hjärtligt leende skapade en mindre snöstorm eller ett regn av iskristaller?

Och det var bara några av de små, harmlösa, krafterna…
Den kommande tiden var det de “riktiga”, de sanna, de gränsande på förstörande, krafterna som skulle röras upp…

Han beslöt sig för att skida ner till sjön igen för att se hur lång hon kommit.

Han hade lätt kunnat låta sig gro till sin fulla storlek och på så sett kunnat se sjön och andra sidan från hjemmet men han ville inte ta risken att visa sig fullt ut ännu.

Bertil, Bosse, Gerda och Anders – de närmaste grannarna kilometervis längre norrut – trodde fortfarande att han var en vanlig, något härsken, äldre man som alltid var jultomte på julmarknaden inne i stan och levde sitt liv resten av året i skymundan på gården med sina hönor, kaniner, getter, sin häst Julle och jakthunden Lajka.

De hämtade glatt ägg hos honom, fyllde hans buk varje torsdag med wienerbröd och kanelbullar, bjöd honom på nyårsfirande. De älskade hans djupt kluckande skratt, hans historier om korpar, älgar, björnar, vässlor och “ett och annat oknytt” från alla hans långa skogsvandringar.
Ingen annan kände trakten och dess historia som Bore.

Det var inte utan att de ibland undrade om det var den “riktige” Jultomten som bodde där mitt i skogen, bakom kullen vid sjön.

Samtidigt visste de att “Jultomten” bara var ett namn för något mycket större, något i hög grad uråldrigt, något som hade försvunnit tillbaka in i ur-naturen, ur-jorden och ur-berget när människan flyttade ur sin själ.

Cecilia Götherström, 7 December 2015

Swedish / Nisse, Gertrud, Loke och Tindra, 21 december

Nisse

Nisse och jag stod vid krönet av “Uppförsbacken”. Där, rakt nedanför oss, låg Nisse-stugan där Gertrud just nu kokade julbrygd, där Loke och Tindra precis borstade snön av näbbstövlarna efter att ha varit ute i stallet och matat hästarna, julbocken, grisarna och sparvarna.

”Yohohoooo!” tjoade Nisse och skuttade över den lilla snövallen som bildats av vinden på krönet med skidorna. ”Sisten nere får mocka hos grisarna!”

Jag slängde mig framåt, nerför ”Uppförsbacken” för att hinna ikapp och köra om Nisse och hans vippande luva. Den sista metern var vi lika och vi landade båda två med dunder och brak vid ladugårdsväggen eftersom ingen av oss hade lärt sig hur man bromsade eller stoppade med längdskidorna.
Återigen kluckade och guppade skrattet i skogen. Nisse tog en näve glitter ur fickan och kastade upp det i den klara luften.

”Tack för denhär resan Nisse!” Jag kramade om min lilla gamla vän.

Dörren till Nisse-stugan var öppen. Gertrud stod i dörren med två krus julbrygd i vardera handen, Loke och Tindra med gröttallrikar i sina.

”Stina, kom med in och ät lite innan du skidar hem till härden din”, hörde jag Gertrud säga. ”Barnen och jag har redan ätit och nu är det dags att vänta på sista lasten till julbockarna som kommer med alverna och älvorna ikväll.”

”Jättetack och jättegärna underbara Gertrud”, sa jag och hukade mig för att ta mig in i Nisse-stugan och ta plats vid bordet, på golvet.

Doften av tallbarr, kryddnejlika, kanel, lingon, kardemumma, hjortron och plitteplott med en nypa silver magi fyllde rummet.
Det var som om jag satt mitt i hjärtebonaden med denna Nisse-familj.

Loke täljde på en trä-häst och Tindra trädde halsband av smultron infrusna i kåda vid den öppna spisen.

”Så, Stina”, sa Nisse, ”När du sitter hemma vid härden med de nära och kära på Önskedagen och hör tre små sprätt mot fönsterrutan då vet du att jag och Munster – julbocken vår – placerat askarna i eran säck på farstubron. För de andra närvarande är det kanske deras första, andra, tredje, tjugusjuttionde gåva. Du har den Sista Gåvan och nu är det din tur att dela med dem som kommer på din stig.”

”Men Nisse, det låter ju som ett avsked”. Jag kände hur det stockade sig i halsen.

”E du galen Stina?” brast han ut och i samma ögoblick tog Tindra och Loke vardera en av mina händer. ” Aldrig i livet! Har du en gång mött en Nisse och fått ta del av hela hans värld, då finns de i ditt liv för gott! Vi ses på torsdag igen!”

Swedish / Den Sista Gåvan, med Nisse, 20 december 2013

Gran

Vi gled nästan ljudlöst fram genom det mjuka täcket av snökristaller.
Jag hörde skidtagen, Nisses lite snabbare än mina, vargarnas tassar och andedräkt.

Det var tyst men vi kommunicerade ändå – vi andades samma luft, doftade samma språk. Vi var en och samma tanke. Bonaden mellan våra hjärtan broderades och vävdes ut. Det som börjat hos Stor-Mor spred sig ändlöst och självklart.

En lite kulle dök upp framför oss.
”Det blir till att staka extra för att ta sig upp”, tänkte jag.
Men nej, två av vargtottarna puttade på mina skidor och den tredje puffade Nisse i baken tills vi nått upp på krönet.

Framför oss öppnade sig ett fält mellan granarna, som världens största jätte-glänta.
I bakgrunden, mot bergstopparna, var solen på väg ned och aftonstjärnan sjöng sin strof.
Glans spreds över skymningen och en vit slöja täckte den tidiga kvällshimlen.
Jätte-gläntan var kantad, omringad av de största tallar och de längsta granar jag någonsin varit med om. Jag kände hur gamla och visa de var.

Wilhelm och Kajsa flyttade sig lite och placerade sig så att jag satt mellan Wilhelms stora varg-fram-tassar med benen dinglande över krönet och Nisse vilade på skidorna bredvid Kajsa, som satt sig ner.

Den vita slöjan kom närmare.
Det var som om den hade en lång svans som svepte över den allt klarare stjärnhimlen.

”Mamma, mamma! Kolla,kolla, kolla!” Vargtotten som hette Vi hoppade upp och ned.

”Sssccchhh, min lille lintott. Känn efter istället för att använda ord”, viskade Kajsa och sände kärleksstrålar ur sina gula varg-ögon till sin son.

Lille Vi satte sig hos sina två bröder i hålet i snön de grävt lite längre ner ,framför oss. Sex par klarblå ögon blev allt större när de beskådade skådespelet.

Där ute, mitt i jätte-gläntan, låg stora gråstenar spridda som om en jätte hade spelat puttekula . Ur dalen mellan de två bergstopparna kom en flock med säkert 1000 vita och grå vargar. Magisk musik plingade och strålade ur den vita slöjan. Tre stora vargar klev upp på gråstenarna och började yla de mest underbara toner jag någonsin hört.

”Ooo, heeeelga natt…” – de andra 997 vargarna stämde in.

Guldglitter svepte ner ur slöjan som nu var jättenära och hängde över gråstenarna.

Stor-Mor! Slöjan var ingen slöja, det var Stor-Mor med hennes mjuka långa drak-svans!

Silvertrådar spreds från Stor-Mor, från alla tusen vargarna. Jag kände något varmt i bröstet , så tittade ned och såg silvetrådar spridas från mitt eget hjärtecentrum mot vargarnas, mot Stor-Mors trådar.
Det kom strålar och glittrande trådar ur skogsbrynet, hela vägen runt jätte-gläntan.
Jag såg Bertil med sina glänsande själaportar bland hundratals mer brunbjörnar, Pe och Ragnar tillsammans med både fjäll och skogsrävar, ekorrar, domherrar, koltrasterna, Algot med Wilma, tvillingarna och alla skogens älgar, järvar, ugglor, renar, myskoxar, örnar….
Ur skogsbrynet klev, flög, hoppade, stigade oc h lufsade otaliga mer Konungar och Drottningar från Riket.
Silvertrådarna blandades med guld, lyste upp hela jätte-gläntan med mer strålande än ordet självt kan beskriva.

”Titta”, viskade Wilhelm och pekade in i mängden av skir och överväldigande glans med sin ena tass.

Det var en bonad!

Det vackraste mönstret formades till rytmen av tonerna från vargsången. Det var sol, måne, skapelse, födelse, död, glädje, sorg, årstider och årtusenden i ett. I mitten av bonaden fanns en cirkel formad av tacksamhet och en krona av sammanflätade grenar svävade ovanför.

”Önskekronan”, viskade Nisse. ”För Önskedagen”.

Jag väntade, tyst, på fortsättningen som jag kände var på väg.

”På önskedagen delar vi våran tacksamhet för allt vi har och allt vi delar med varandra, tacksamheten för bonaden som förbinder oss och förgyller våra liv, för våra tre vise män. Vi önskar från våra hjärtan att alla silver-trådar är starka, att alla guldtrådar är hela, att ingen känner sig ensam.
När vi är där, som de Konungar och Drottningar vi alla är, mitt i Tacksamheten – då är den Sista Gåvan vår.
Det är det som är den Sista Gåvan.
Den liksom ger sig själv!”

Nisse kliade sig under luvan. Jag lyfte upp min korta hjärtevän och gav honom en riktig björnkram.

”God Önsketid” skaldade Bertil ur björnskogen.

Cecilia Götherström, 20 december 2013

Swedish / Nästan, med Nisse, 19 december

Nisse

“Glooooooooria”, började kören av vättar att sjunga i grov baryton. Féerna följde i en silkeslen sopran lite ovanför.
”Gloooooooria”, stämde alt-nissorna in.

”Var hälsad Wilhem”. Änglarna fladdrade över till den stora gråvita vargen och kramade om honom. Det såg ut som om han helt plötsligt hade ett halsband av änglar prydande sin starka nacke och hals, med en berlock av silverstjärnor.

Mellan hans tassar rullade tre små vargtottar fram, nysande, fnysande och fnittrande så som bara små vargar kan.

De vände sig om alla fyra, Wilhelm och småtottarna.

Ännu en varg klev fram ur snö och glitteryran, majestätisk , som om hon flöt ovanför det vita täcket. Det var svårt att skönja var den kristallklädda marken tog slut och vargens väsen började.

Nisse sprätte upp i luften som om han hade studsbollar under fötterna.

”Kajsaaaaaa!” han sprang åt hennes håll, snubblade och föll på näsan mellan hennes framtassar som nu vilade i snötäcket. Hon böjde på sitt stora, burriga huvud och puttade mjukt på honom med nosen tills han stod upp igen.
”Var hälsad älskade Nisse. Vi kommer för att leda dig att dela den Sista Gåvan med människan.”

”Den Sista Gåvan? Det låte ju nästan farligt”, sa jag.

”Det är allt annat än farligt”, en av vargtottarna som satt på min vänstra fot tog till orda. ”Den brukade heta ”den Sista Hemligheten” på den tiden när hemligheter fortfarande var magiska och goda. Men sedan människorna börjat använda ordet i ett annat sammanhang kallas den för ”den Sista Gåvan”.

”Tack, lille Vise”, sa jag och undrade inom mig vad som mer skulle komma från dessa tre lurviga, busiga, galna, varma och fnuffiga vargtottar. ”Vad heter ni förresten?”

Plutten framför mig svarade ” Du, Ni och Vi”.

”Vilka konstiga namn”, sa jag.

”Eller inte”, sa Nisse. ” Du, Ni och Vi är ”Alla” när du kastar in dig själv – ”Jag”, menar jag då”. Han rynkade ihop pannan så som han alltid gjorde innan skrattet kluckade och bubblade ut. ” Nu blev du allt förbryllad Stina! Bra så! Då kan inget bli konstigare när vi reser vidare.”

Jag skrattade instämmande med.

Loke, Tindra och Gertrud kom med våra skidor och Luciabandet som nu var loss-nystat från skidorna.
De band det om Nisses och min mijda, och sedan om Wilhelms axlar och bröst.

Det var dags för oss att skida ut i den vida skogen med vargarna mot den Sista Gåvan.

Gran

Swedish/ Vidare, med Nisse, 18 december

Nisse

“Ja, Stina det är dags för oss att resa vidare, riktning härden” sa Nisse och lade ner äppelskrutten från frukosten bredvid fågelkärven.

”Tack för att ni kom förbi!” ropade nissarna och vättarna i munnen på varandra.

”Eran skjuts är snart här”, sa Gertrud som redan nu i tidiga ottan satt och band hjärte-band om askarna och lådorna innan de lastades på julbockarna ,tillsammans med de adra nisse-mororna.

”Våran skjuts?” frågade jag. ”Vad är det för fel på skidorna då?”

”Inget fel”, sa Nisse. ”Varför måste det alltid var fel på något för att man ska kunna se andra möjligheter, människa lilla?” Han log ikapp med morgonstrålarna.
Ännu en lektion från Nisse och hans vänner om livets självklarhet och öppenhet… Nu började jag mer än förstå tacksamhet och dess kraft. Det började till och med svämma över med tacksamhet , likt laviner och tsunamis, så att allt annat försvann. Nu förstod jag. Äntligen.

”Gläns över sjö och strand, snö och berg, hö och kullar” sjöng vättarna i ännu en av deras egen komponerade versioner av våra otaliga julskalder.

”Stjärna i granen…” tog änglarna vid.

Och så blev det tyst.

Musiken från finolerna och pling orgeln flöt fram i bakgrunden, silver och guldglitter föll i samklang med de mjuka snöflingor som börjat dala nästan ljudlöst från den tjocka, vita himlen ovanför grantopparna. Där, bakom dimman av glitter och flingor hördes tassar sjunka ner i snökristallerna. Det var som om tiden stod still.

En bred, vit tass kom ut ur slöjan.

”Pe!” tänkte jag och hjärtat tog ett skutt. Men nej, tassen var för stor.

En svart nos med grå och vita, långa morrhår stack fram, och sedan en tass till.
En varg!
En stor, vit, gänglig varg, nästan lika hög som ny-granarna längst in i gläntan materialiserades ur skimret.

”Var hälsade vördade änglar, féer, vättar, nissar och”, han tittade åt mitt håll, rynkade på nosen, snufsade in min doft som om han inte riktigt kunde placera mig, ”… människa”, sa han.

wolf