Swedish / Mot julen med Nisse, 8 december

Nisse

Glitter, guldstjärnor, kristallpaljetter, silverflis, tindrande solstrålar och glänsande snötäcken sträckte ut sig i oändlighet denna morgonen när jag tittade ut genom Stor Grytets ingång.
Ragnar och Bertil rullade och skuttade runt i snön i något som bara kan beskrivas som en björndans med rävsvans.

”Morgongymnastik!” skriade Nisse och hoppade från gråsten till gråsten tills han ramlade ner mellan två som stod lite längre ifrån varandra än vad han hade räknat med.

”Gomorron skira morgon-stjärna” hördes Pes röst. Hon satt uppe på en av gråstenarna och sträckte på sig i en fjällrävs version av sagolik ballett och solhälsning. ”Kaffet är klart.”

”Kaffet?” tänkte jag. ”Var har de fått kaffe ifrån här uppe?”

Jag hörde ett visslande komma lite längre nerifrån, nedanför den lilla backen mellan grytet och gråstenarna. En domherre! Nej, två! De satt i en av de få buskarna här uppe på kalfjället och bredvid dem var lägerelden i full fart, omringad av massa små mini-gråstenar, under en liten kok-kittel.
Nisse var redan där, stor mugg i handen och viftade åt mig med den andra handen att skynda mig.

Jag pulsade och rullade om vartannat åt hans håll. När jag väl var framme och tittade ner i kitteln luktade det till och med bättre än kaffe och det var lite, lite ljusare i färgen än den svarta tjära som farfar alltid slukade i sig de tidiga morgnarna.

”Gertruds familjerecept på morgonbrygd”, sa Nisse medans han doppade ner ännu en kåsa-liknande stor mugg i kitteln. ”Rostad näver, torkade och visslade kott-piggar, rönnbär, lingonblad, ett uns björkbark som legat i sol från öster under 10 fullmånar och en knivsudd saffran med glittret från sjumilakällan i hjärtat av skogen där hjortarna dricker.” Han räckte mig brygden och enbart doften var magisk på så nära håll.

”Vederkvickande”, sa Nisse med sitt pliriga leende och skuttade upp på stenen bredvid busken med domherrarna.
”Idag ska vi börja med ”Det Stora Jul-Jobbet”, sa han.

”Redan?” frågade Bertil. ”Det är ju mer än två veckor till jul! I alla fall 2 veckor och 3 timmar…”

Ragnar nickade instämmande, slog en extra kullerbytta så som bara rävar kan, rullade in mellan Nisse, Bertil och mig, tittade upp först mot domherrarna , sedan mot oss, och sa ”dethär är en mycket speciell jul, inte som alla andra.”

Swedish / Nisse, Konungar och Drottningar, 7 december

Nis

fjall

“Där är ni! Äntligen!” hördes en len och alldeles sagolik röst ur mörkret.
Mellan några kolosser till stenar, vindpinade låga tallar och ett fåtal utspridda enbuskar tittade två ljusblå, matta ögon emot oss. De omringades av ett fluffigt, vitt ansikte med en spetsig, blöt nos. Den vackraste fjällräv jag någosin sett!

Jag hade tills nu bara sett dessa väsen i tidningar och på National Geographic Channel och hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att de var ännu vackrare än så.

”Välkomna kära vänner. Vi har inväntat er.” Hennes svans var alldeles plyschig och rörde sig i takt med hennes ord.

”Kära, kära Pe!” Nisse slog upp armarna och rutschade ner för Bertils nacke, han rullade den sista biten i en kullerbytta ner i den djupa, nyfallna snön. Med sitt kluckande skratt och Nissiga fnys stack han upp ur det mjuka, vita täcket med luvan på sniskan, spottandes, nysandes och huvud-skakandes bort all snö som tagit sig in i näsa, öron och strupe under rutschkane-volten.
”Kära, kära Pe!” sa han igen. ”Dethär är Stina. Och Bertil. Ja, Bertil känner du igen sedan Tindras födelse så klart”.

”Men Nisse, tappade du mer än ryggsäcken under din ypperligt storslagna volt precis?” kom Pes mjuka röst tillbaka. ”Vi skickade ut Bertil för att möta upp er när stormen kom på. Han bor ju i sten-grottan precis här bredvid.”

Hon vände sig mot mig.

”Stina, ” sa Nisse, nu utan vitt fluff i öronen. ”Dethär är Persephone, eller Pe som helst själv vill bli kallad. Vinterns drotting , och Ragnars livs-hjärta.”

”Wow, en drottning!” for det genom mina tankar .

Som om Pe kunde höra mig sa hon: ”Hjärtat, vi är alla drottningar och konungar. Vi är födda som det. När vi kommer ihåg det vi glömt, att vi kom hit för att bära en krona och förfylla våra gåvor med öppna hjärtan och händer – när vi minns det, då kan vi säga ”wow” och skrida vidare i samhörighet med alla andra drottningar och konungar på våran Jord. Den dagen är kommen nu.”

800px-Alopex_lagopus_coiled_up_in_snow

Cecilia Götherström, 7 december 2013

Swedish / Med Nisse mot stjärnan, 6 december

Nisse

Vinden tog i. Fast det lät mer om den än vad man kände av den här under de täta granarna. Det visslade och slet i grantopparna och snön virvlade om oss som vildvittrors dans. Snart skulle det bli för djupt för Nisse i all nysnön…
Jag hade knappt tänkt klart den tanken förrän jag hörde ett brak följt av ett knastrande mellan de låga grenarna snett framför oss.

”Oh, ho, ho, ho”, skrockade Nisse. ”Bertil, käre Bertil! Han dyker alltid upp när man behöver honom som mest!”

Genom slöjan av yrande snö rörde sig något väldigt stort, rullande, runt-men-ändå-inte-runt, emot oss. Jag hörde stora tassar sjunka djupt och doften av kottar och tallbarr blandades med doften av….? Björn! Bertil var en björn!

Han stannade till, tittade mig rakt i ögonen någon sekund. Jag fick ta del av ett ofantligt djup, en vishet och även en busighet blandade med ett otroligt varmt välkomnande i hans sammets-svarta själa-portar.
Han sänkte huvudet och puffade på Nisse.
Nisse gav honom en riktig björnkram och klappade honom glatt på kinderna.

Minuter senare satt Nisse på Bertils rygg, skidor och näver-ryggsäck i famnen.

Hur Nisse fått plats med ett tiotal meter långt rep – flätat från hästhår som Gertrud alltid sparade när hon borstade Tjalles man och svans – i sin lilla rygga förundrade mig. Men nu åkte jag i alla fall med bakom Bertil, som hade fått en sele ihopknopad av Nisse knyt-konster , med repet i min ena hand och stavarna över min andra axel njutandes av den mjuka vinterkvällsluften.

Det hade slutat snöa och stormen lade sig sakta.
Långsamt blev det glesare mellan granarna och det sluttade mer eller mindre uppåför så smått hela vägen.

Där ovanför sken Polstjärnan i all sin prakt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag med blicken följde vägen till Stora Björn från Polstjärnans plats, skidandes här i Bertils kölvatten.

Cecilia Götherström, 6 december 2013

Swedish / Med Nisse på Krönet, 5 december

Nisse

Kastanjerna var mörkbruna och smakade varmt sött. Gertrud hade tagit med en burk med hackade hasselnötter som hon rullade kastanjerna i, vilket fick dem att smaka riktigt krokant.

”Mmmmmmm”, kom det från Loke samtidigt som hans röda kinder flyttades närmare upp mot hans grågröna glittrande ögon för att ge plats för det nöjdaste leendet i hela tomte-skogen.

Tindra delade sina hasselnöts-kastanjer med de tre ekorrarna som hade hoppat upp och satt sig på hennes lilla sitt-filt.
Alla fyra såg minst lika nöjda ut som Loke.
Den ena ekorren hade en gråaktig fläck på den högra sidan av huvudet och det var tydligt att han var den äldste.

”Stormen är på väg in”, sa Nisse och vände sig mot oss från sin utkiksplats. ”Det blir dags för er att skida hem straks. Stina och jag ska skida iväg till Ragnar så att vi är där innan stormen är för stark. Han väntar oss idag.”

”Vem är Ragnar?” frågade jag.

Gertrud höll redan på att packa ihop sitt-filtar, matburkar, krus, grillspett och skedar i näver-ryggsäckarna.
”Ragnar är fjällräven. Han som vet allt det finns att veta”, sa hon. ” Han har sitt gryte längre upp, där granarna är kortare”.

Hur jag skulle kunnan passa in i ett rävgryte under full snöstorm hade jag ingen aning om med det skulle väl visa sig.
”Kul!” hörde jag mig själv säga.

Nisse gav mig tummen upp med sina gröna tumvantar.

Gertrud, Loke och Tindra gjorde sig klara att skida nerför ”Uppförsbacken” med katten Misse nu sittandes på Lokes huvud och de tre ekorrarna fastklamrade på Tindras luva. Det var en underbar syn!

”Huj!” skrek de i kör och sen försvann de nerför krönet i ett moln av rykande snö under skratt, skrik och glatt jubel.

”Du, Nisse – varför står det ingen skylt med ”Nerförsbacken” vid krönet här ?” frågade jag.

”För att vi, eller jag borde säga ni, för att ni människor inte märker när det går nerför i ordets rätta bemärkelse, när allt är lätt, när man bara glider eller rullar och skrattet kluckar. När man alltid landar mjukt i snö, mossa, hö eller någons varma famn. Att uppför är tungt och att man måste jobba hårt , det märker ni – men aldrig belöningen på krönet, utsikten åt alla håll, alla vindriktningar, upp, ner och i mitten, heller aldrig märker ni rutschbanan som leder till nästa äventyr”.

Han drog på sig skidorna, och lät topparna sticka ut över andra sidan krönet, den sidan som vette mot fjällen där borta.
”Kom, människa, vi ska rutscha!”

Cecilia Götherström, 5 december 2013