Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 17 / Tillbaka

IMG_6387

“Tänd ett ljus för allt du tror på, för denhär planeten vi bor på”…

Toner av piano, av sång, letade sig genom skorstenspipan ut i den höga, klara, kalla morgonluften , lyfte utrymmet under Pilgrims vingar.

Falken seglade neråt, landade på Varga´s skuldra. Mjukt lät Pilgrim klorna sjunka in i vargens dubbla päls, försiktig att inte gripa tag i den tjocka huden där under.

“tänd ett ljus, för jordens barn…”, fortsatte det ur eldstadskanalen där på taket av den vitknutade villan i skogen.

Medans flocken skred vidare runt byn som bestod av tre boninghus, en prästgård, kyrka och en gård in in vinter-dungen bak prästens ladugård kom de på tal om det ämne som inte bara varg-familjen utan alla familjer som bebor denna vackra, denna allt-givande Modern, väldigt ofta delat med varandra de senaste seklerna.

Det som var den yttersta och innersta andemeningen av Isdrottningens Tidsålder;

Jordens barn hade det svårt. Det var orättvisa, krig, havet var döende, luften var sjuk, det var mycket mörker.

Likväl varje gång människosläktet pratade om “jordens barn”, om “de som skulle ärva planeten” glömde de bort att “Jordens Barn” var varje väsen någonsin fött av Moder Jord , någonsin närt av Moder Jord – varje myra, varje griskulting, varje trädknopp, varje stenskott, vare varg-kull, varje albatross, varje bläckfisk, varje knytt, varje oknytt…
Listan var oändlig.

Och just oändligheten är det vackra.

Så många vackra ord skapades, delades. Så mycket kärlek för den nästa visades. Så många dörrar öppnades. Så många rätter delades.

Mitt i det mörka.

Dock ej över gränserna.

Ej över gränserna människa jämte resten av naturen – trots att “resten av naturen”, resten av skapelsen, delades över gränserna, skars av, skars ner, blev en kvot.

Ord kan skapa. Ord kan ha ihjäl.

Toner, ljud, vibrationer, kan skapa. Men kan inte ha ihjäl.
Vägen tillbaka till Livets Hemlighet gick via dessa harmonier, dessa noter, dessa sirliga, vävda, glänsande strofer. Tillbaka till jojken, tillbaka till trummandet, tillbaka till när människan sjöng ljudet av naturen, ljudet av sina nästa i samklang med de oktaver som levde ovan, under och inuti Vintergatans klang.

Tillbaka.

Cecilia Götherström, 17 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 16 / Mer vinter

IMG_6875

“Med kärlek från oss”.

Kasha såg påsen på hallgolvet i Bores stadiga timmerstuga. Grön, mintgrön faktiskt, med vit text – “med kärlek från oss”.

“Herrgu”, sa hon högt till sig själv. “Det är inte svårare än så! Med kärlek från oss!”

Ge det du ger, utför din uppgift i Livet. Med kärlek. Klappat och klart!

“Bore!” ropade hon ut mot skogen.

Bore hade get sig ut i ottan för att dämma upp för bävrarna vid isvaken. Det hade varit lite väl kallt för de stark-käftade de senaste två dagarna med allt som skett. Bore sände lite varm dimma åt deras håll.

Han var redan på väg tillbaka när han hörde sitt namn buret på is-vinden.

“Ho, ho Is-drottning” , svarade han med en snö-bris. “Jag är på väg!”

Han rundade den uråldriga högresta tallen vid korsningen av blåbärs och lingonris kullen. Denna pinus nådde inte bara upp i höjden, högre än resten av skogen, utan även djupt in i det inre . Många fyrfota, vingburna och tvåbenta hade sedan sekler delat sina själar med denna ståtliga fura.

En vanlig dag hade Bore stannat , tagit en kopp kaffe vid tallens fot och konfererat en stund.

Idag bröts tanken om den fikan med insikten att det var dagen för samråd med de sjuttiotusen renarna på kalhygget och de stjärn-alver som levde med renarna i vild-marken.

“Med kärlek från oss”, hörde Bore skälva ur marken.

Rörde sig marken verkligen, eller var det troll-tyg?

Där, mitt bland ren-klaner och stjärn-alver stod Kasha, Is-Drottningen. Kronan av iskristaller , den silvertyngda manteln, de sirliga handskarna.
Mitt bland fjällrävar, anländande varg-klaner, ekorrar, uvar, vildsvin, vättar, troll, ren-klaner, knytt och oknytt, stjärn-alver och älvor stod hon. Lika naturligt som hon som Kasha stod framför en skolklass eller en grupp demonstranter.
“Kom igen Bore”, dansade det ur hennes väsen. “Mycket vinter måste vi skapa, mycket att förbereda, mycket som ska delas – med kärlek från oss alla….. Is-kall kärlek.”

Bore andades in djupt.

Cecilia Götherström, 16 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 13 / Ljusdrottningen

det_stralar_en_stjarna_s

Det strålade en stjärna, förunderligt blid, i öster på himlen hon stod medans natten gick tunga fjät runt gård och stuva.

Världen var inlindad i en kokong av vitt som täckte den glasklara isytan. Vedstubbar hade huggits i mängder kvällen innan, sprakade nu i brasor inuti hus och stugor många.

Doften av kaffe, av saffran, av kanel spred sig över snölagret. Nerifrån vägen hördes en korus av röster när fågelsång blandandes med stämmor av toner ur de djupaste och klaraste noter som någonsin delat plats.

Ljuset bars av henne.
Ljusets Drottning.
Isdrottningens kära syster.

Hon skred över vägen.

Varg-klaner, rävar, tärnor, stjärn-alver, trollkarlar, nissar och ugglor i en brokig skara runt om henne. Vättar bar släpet från hennes lysande skrud ovan snötäcket. Det vita älgparets tvillingar från förra hösten lufsade längst bak i tåget.

Kasha och Bore stod precis utanför stalldörrarna. Lyktorna väntade ute i snön. Isvinden yrde. Djupa drivor hade formats av det vita sedan gårdagens snöstorm.

“Så mörk är natten i midvintertid, men se då nalkas Lucia…”

Tonerna vävdes ihop från alla språk i ett.

Varje år, i årtusenden, runt denhär tiden, hade människan gått mot det inre. Tillbringat tid med att lyssna på sin själ, på träden, med att yla med vargarna, rulla runt och stoja med rävarna, sträcka på sig och klättra med lodjuren, ställa frågor till ugglorna, släppt in vintergatan i hjärtat.

Och just på denhär dagen, just då, den trettonde dagen i den mest magiska månaden, då kom den mest spröda stjärna vandrandes över horisonten. En stjärna strålande i guld och röda kristaller. Ljusets Drottning. Lucia.

När hon vandrade över himlavalvet, när Ljusets Drottning spred sig från berget, genom dimman, in i skogen, visade sig för människan – då kom Ljuset.

En liten gnista tändes i hjärtat, i ögonen. En låga som när den närdes av kontakten med allt som är spreds, växte, expanderade för att till slut plötsligt förbrinna som ett väldigt tomtebloss.

Mitt i vintern, mitt i mörkret, mitt i den välsignade vilan, där – bara där – fann man Glädjen.

Cecilia Götherström, 13 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 11 / Snön faller

IMG_5993

Det vita älgparet hade stannat.
De stod helt orörliga mitt ute på den tillfrusna tjärnen.

Vargarna hade redan hunnit in bland silvergranarna på andra sidan . Något fick dem att stanna, att vända sig om. Dendär känslan att man bara måste titta åt ett visst håll som är så igenkännelig kom över dem ur det stora intet.

Där stod de då, älgtjuren och älgkon.

Han med praktig vinterkrona, hon med en majestät som bara består hos Skogens Konuga-gemål.
Båda höll huvudena högt, deras andedräkt bildandes små moln som sökte sig ur näsborrarna.

Han vände sitt kronbeklädda huvud upp mot bergen, tittade tillbaka mot de vidder och höjder de precis lagt bakom sig. En snöflinga nådde hans mule, en annan landade i hans ena öga och blandade sig med en tårflod som nu hela den besynnerliga flocken kände i hjärtat.

Samtidigt som snöflingorna tätnade föll Varga och “hennes” skara in i ett vemod av varga-yl – det vackraste, tyngsta, mest skira och samtidigt starkaste , mest vördnasfulla ylande som någosin skapats ur varga-strupar på denna sidan historien.

Han hade fallit.

StorUlven hade fallit.
Den vita, allesomfattande, visaste, vassaste och mest närvarande kraft som någonsin existerat hade glidit ur tiden. Nu.

Hela skogen, hela bergskedjan, hela den midvintertyngda atmosfären förnamm det. En närvaro som inte kunde beskrivas med ord flöt från denhär tiden, över gränsen till snöslöjornas guldstad, för att fylla det vackraste som fanns med sin närvaro.

Hans uppgift här var klar.

Varje varg-klan hade hans fotspår i sina hjärtan, varje andetag var fullt av stoff från hans mystik, från hans vetande . Varje nyfödd vargkull badade i vävnaden av hans lekfullhet.

Tack vare honom visste denhär världen att rättvisa, kärlek, respekt och vördnad är en och samma sak, är innebörden av ovillkorlig kärlek.

StorUlvens silverfyllda själ dansade över vinternattens stjärnklara himmel, långsamt försvinnande in i det djupblå, huvudet nyfiket högt, svansen vinkandes farväl.
Han gick.

Cecilia Götherström, 11 december 2015, till äran av Hank de Ciukci.

Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Isdrottningens Tidsålder / Del 6 / Kärnan

Suus

Att vandra, att följa, att veta – inte heller finns det där en egentlig skillnad.

När vetandet får leda är följandet ett flöde , ett vandrande som inte kräver en början eller ett slut.

En cirkel, en helhet, – ett medicin-hjul som det kom att kallas i människo-släktets första talande språk.

I den här cirkeln var allt som det skulle. Det ena flöt in i det andra. Det som “dog” födde nytt liv. Det nya livet vandrade, ändrade skepnad, “dog” och började om igen. Sånger vävdes in i legender, legender blev sånger, hjulet rörde sig – i hjärtat, på himlavalvet, på Jorden, i allt och alla.

Varga vände sig om och såg kärleksfullt över den cirkel som var hennes kärna just nu. Den som precis som alla våra cirkelkärnor ihop bygger den stora cirkeln.
Älgparet bar på Gåvan, Pilgrimsfalken på Skarpsinnet, “Varga”-flocken på Livets Hemliget, på Gralen.

Is-vinden svepte in dem.

Gåvan, Skarpsinnet och Livets Hemlighet omhälsades av vinande kristaller, av virvlande hagel dansandes runt dem.

Det var som om de vandrade i en kokong. Kretsandes om dem härjade stormen starkare för varje ögonnlick. I is-vrålandets mitt, mitterst i kärnan, vandrade de lugnt, orörda – lämnandes djupa spår som direkt frös fast i Jord-skorpan för att fyllas med dem mjukaste, silkigaste, snö som någonsin fallit.

Morgonstjärnan började sitt strövtåg vid horisonten, spred sitt skira ljus blinkande, försiktigt.
Ett mjukt uppvaknande mitt i stormen.
En ny dag hägrades.

Varga kände flockens hjärtslag som ett. Ett med allt.

Cecilia Götherström, 6 december 2015