Kringlans Kalender / Åter gryning, 15 december

Meru

Elsa kliade sig i huvudet, kände hur håret rufsade till sig under fingertopparna. Ett kort ögonblick kände hon sig konfunderad över vart hon var någonstans. Hon kände doften av jord, gräs, kottar och mylla, kryddad med hög, klar luft, ett uns minusgradig snö och…. torkat renkött.
Torkat renkött? Var det möjligt?

Hon tog på sig mössan igen, satte sig upp. En stor, grå varg-rygg var det första hon såg. Sittandes vid ingången till denna sten-hydda som skyddat dem mot stormens bärsärkar gång. Och där, mitt emellan henne och vargen, låg ett paket vävt av näver.

Elsa sträckte sig fram, tog tag i byltet. Hon vecklade ut lager på lager av barkhöljet. Längst inne i låg torkat,renkött. Tillräckligt för säkert minst en veckas vandring.

Hon satte tänderna i en av bitarna, drog av ett bra stycke, lindade in resten och lade det i väskan. Väskan – även den en kvarvara av mormor och morfar. En liten hemmagjord skinnväska med virkade detaljer på locket och på insidan. Skinnet var från ren som morfar fått av sin bror Eskil. Eskil som fortfarande levde det traditionella sami-livet och säkert var 93 år vid dethär laget.

Elsa tog sig ut mot öppningen mellan stenarna och satte sig bredvid Meru.
Han vände blicken mot henne.
Hon tog en bit torkad ren ur väskan och räckte den mot honom.

Meru sänkte huvudet och puttade biten tillbaka till henne. Han hade ätit rejält för två dagar sedan och det skulle säkert ta en vecka tills han var hungrig igen.

De tittade upp emot sluttningen.

Halvmånen hängde kvar, lite på sniskan nu, och solen var på väg upp långt bakom dem mellan granstammarna. Morgonstjärnan lyste klar ovanför de branta bergstopparna.

Cecilia Götherström, 15 december 2014

Kringlans Kalender / Den Vita, 3 december 2014

3 december

Morgonstjärnan stod fortfarande högt på himlen och mossan tittade fram mellan rimfrost och snötäcken.

En av valparna gav ifrån sig ett pip. Det var lite tidigt för honom och han ville hellre ligga ihoprullad och gäspa tills solen stod så högt att den värmde hans hjässa.

Tärna, valpens mor, puffade på honom med nosen för att få honom att stå upp och sträcka ut sig precis som de andra. Det var ju viktigt att de små lärde sig tidigt att låta tassarna sjunka ner i jorden och få kontakt med dagens energi så fort det gula guldet badade dem.
Samtidigt kunde hon förstå lille Raku.
Det var vinter. Det var något kyligare än vad som var brukligt när valparna kom till världen. Men världen var inte heller som den varit.

Tärna vände nosen mot morgonstjärnan och sjöng ut sin fråga, sin förundran, sitt lilla oros-moln.

Den Vita stod och lyssnade.

Medans flocken rörde sig i morgonrutinerna blickade hon ut med ett vakande, stolt och kärleksfullt modershjärta över det som var hela hennes varande. Denna starka varga-stam, som höll ihop utan att fastna. Som levde met ett lyssnade, givande, delande och fullföljande varje ögonblick av den tid som egentligen inte fanns.

Hon hörde Tärnas frågeton bäras över kullen, och hon förstod hennes oro. Raku hade fötts en kort tid sedan, när snön precis började falla, tillsammans med Senna och Luka.
Valpar föddes aldrig runt denhär tiden.
Och mossan stack aldrig fram ur snön runt denhär tiden heller.

Men Den Vita visste.

Visste att Hon som sänder ljuset, guldet, livsgnistan hade en anledning för allt.
Att det enda flocken behövde göra var att känna, lyssna och följa livsguldets skira toner.

Hon var redo att svara på dagens frågor.

Cecilia Götherström 3 December 2014