Kringlans Kalender / Bröderna, 16 december

Denvita

Den Vita satt i den gnistrande, mjuka, alldeles kritvita snön högt, högt uppe på platån. Flocken hade tagit lite morgonvila för att ge Meru och människan chansen att komma ikapp.

Hon hade till och med funderat på att skicka ut Forst och Raku för att möta dem, så att en av dem kunde bära människan hit. Det gick ju inte lika snabbt med två ben och en upprätt kropp, som med fyra ben och en kropp som rörde sig i balans med marken. Men brådska var något som skadade, bröt sönder och skingrade. Därför vore det kanske bättre att skicka ut dessa bröder för uppmötandet.

Den Vita kallade de båda till sig med sjungande varga-gruff.

Raku, med de breda skuldrorna och tassar nästan alldeles för stora för en varg kom först åt hennes håll. Från andra hållet dök Forst upp, mycket smalare och spänstigare än sin bror.

Forst var list, snabbhet och smidighet. Raku stabilitet, styrka, strategi och ren kärlek.

Bröderna gav sig av längs med klipprönet i slutändan av platån. Flocken observerade deras avresa i samklang med med solens resa mot sin högsta punkt denna decemberdag.

Den Vita blickade ut från platån.

Åt ena sidan fjorden, djup, full av liv långt nere i det mörka – med, långt bort i fjärran, en öppning mot Det Stora Blå. Åt andra sidan klipporna som sluttade ner mot skogen , mot Landet. Där ovan, det glittrande blå och vita.

Hon färdades tillbaka över mytologins och det som människorna kallade livets trådars skuggor till en tid långt innan denna.
En tid då hon vandrade bredvid “sin” människa.

En tid då varg och människa hörde ihop.

Cecilia Götherström, 16 december 2014

Kringlans Kalender / Själavandring, 13 december

Meru

I huvudet kunde hon höra julsånger tonas in och ut ur varandra, så som en diskjockey på 80-talet brukade dimma den ena låten in i den andra. Trots att hon försökte att koncentrera sig på nuet, på att lyssna till vargens fotsteg, till grenar och trädstammar som gnisslande när de rörde sig mot varandra till vindens nycker, så hörde hon julsång efter julsång.

Samtidigt, med varje steg hon tog i den djupa snön, så kom tankarna. Samma tankar som alltid mal ; “Hur hade hon landat här? Hur kunde det bli såhär? Att livet bara gick och det kändes så fel? Så fel trots att det fanns så ofantligt mycket mer rätt än fel?”

Meru kände hur människan ibland blev lite tyngre – hennes tag om hans päls släppte lite samtidigt som hon lutade sig djupare mot honom. Ett ögonblick senare var taget bestämdare och hon gick upprätt igen.
Så höll det på. Tung. I takt. Tung. I takt. Tung. Tung. I takt.

Han förstod vad hon bar på.

När han var liten valp hade han ofta vandrat över de höga och vassa klipporna med Silver, som han kallade sin mor då – nu var hon Den Vita även för honom – och ställt samma frågor om och om igen; “Vad hände? När blev avståndet så stort? Varför? Varför kallar människan oss ett hot? Varför är de rädda för oss? Var kommer hatet ifrån?”

Julsångerna tystnade.

Elsa hörde vinden ikapp med Merus andetag.

Lite längre fram såg det ut att finnas lä. Molntäcket hade öppnats och halvmånen sken ner över två stora stenar lutandes mot varandra. Mellan stenarna skulle det vara stilla.

Stilla, som en Lucia-morgon.

Minnen av Lucia-tåg, från en lycklig skoltid, vällde över Elsa.
Ljuset! Vi bär alla ett ljus! Hon kom ihåg!
Hur det var när själen var hel.

Meru sänkte nosen och började putta runt snön vid öppningen till de lutande granitblocken genom att röra på huvudet med svepande rörelser vilka fick nosen att fungera som en sopkvast.
Torrt, fnöskigt gräs och varm jord kom upp till ytan.

Elsa såg hans ögon glänsa som två levande ljus.

Hans själ var hel.

Cecilia Götherström, 13 december 2014

Kringlans Kalender / Motvind, 12 december

Meru

Det började som en lätt bris i vintermörkret.
Ett visslande mellan trädstammar, lingonris och rötter. Små spiraler av vind som dansade mellan skog och berg.

Rätt snabbt hade det gott över till full snöstorm. Stora flingor, små flingor, flög och dansade om vartannat runt Elsa och Meru.
Inom en halvtimme nådde djupet av det vita knäveckan på Elsa och halvvägs upp mot Merus buk.

Innan stjärnorna försvunnit helt bakom gråtyngda och svarta moln hade Meru vänt huvudet bakåt, vridit det mot Elsa med sin glänsande varga-blick. Han skickade henne meddelandet att hon skulle ta ett stadigt tag i pälsen , mellan hans skuldror och hålla sig fast där.

På så sätt kunde han leda vägen i stormen utan att behöva oroa sig för att människan skulle försvinna eller ångra sig och gå tillbaka – ett beteende som denna ras jordlingar tydligen ofta gav sig hän till så fort det blåste upp till storm.

Meru visste att de var på ett uppdrag tillsammans men även att det i första hand var upp till honom att väcka upp alla instinkter i människan innan de skulle kunna komma till insikter..

Elsa slet mot stormen där hon pulsade fram i nysnön. Vinden bet och nöp i hennes kinder, slog henne i magen – det var nästa som om den försökte knuffa henne bakåt.

Först hade hon hållt huvudet högt och tagit stora, knähöga kliv – nästan som en soldat. Det hade bara tagit några minuter innan hon blev helt utmattade av den marsch tekniken.

Nu pulsade hon istället, med huvudet lägre, höger hand fastflätad i vargens långa och nästan man-liknande päls mellan skuldrorna hans. Emellanåt lutade hon sig mot honom och fick en del av hans värme.

Öronen var spetsade och lurviga. Hon undrade vilka toner av vinden han hörde jämfört med de toner hon kunde höra. Hon beslöt sig för att fokusera sig på att lyssna.

Lyssna först och främst eftersom hon knappt kunde se. Lyssna, för att kunna höra samma musik, samma andetag, samma rytm som vargen.

Det var som om de var en där de flöt fram genom pudersnön ihop, sänkta huvuden, alerta sinnen.

Cecilia Götherström, 12 december 2014

Kringlans Kalender / Dag 10, Sång

Meru

Snöflingor föll ner från viloplatserna på grannbarren ovanför och fastnade i Elsas ögonfransar där hon stod och tittade djupt in i vargens blick.

Hon blinkade till och såg nu Meru stå där genom en dimma av snökristaller.
Av någon anledning tyckte hon att han såg ut som en slags ängel.

Elsa hade ingen aning om hur länge hon stod där. På ett sätt kändes det som en evighet men på ett annat sätt så var det som om konceptet tid helt enkelt inte fanns längre.
Det bara var.

Han öppnade munnen i ett leende, hans vita varga-tänder glänste mot snön och ikapp med stjärnorna som börjat tändas på eftermiddags himlen.

Skulle hon känna sig rädd nu?
Dethär var ju inte direkt normalt att hon stod här i skogsranden, alldeles för tunt klädd för en vandring mellan träd på isbeklädda små stigar , öga mot öga med en grå varg. Allt detta under tiden som solen började skymma. Och hon kom hit med 11:ans spårvagn! Hur i hela…

Elsa var bara tvungen att fnissa åt det hela. Hon kände hur det började kittla i näsan, i svalget, i magen. Innan hon kunde göra något åt det så bubblade ett riktigt asgarv ur henne. Hon skrattade så att tårarna strömmade ner för kinderna, hon var tvungen att hålla sig om magen och luta sig framåt för att undvika att gå av på mitten kändes det som. Hon helt enkelt tjöt av skratt.

Meru tittade på henne, vände nosen not Karlavagnen och började yla med i samma takt som Elsas skratt-anfall.

Det var den mest vidunderliga julkör som hörts i skogen sedan människo-sekel.

Cecilia Götherström, 10 december 2014